Men någonting måste man ju hitta på för att fördriva tiden. Jag blir galen av tristess om jag inte gör någonting, oavsett hur ont i huvudet jag har. Det gäller bara att anpassa aktiviteten till hälsotillståndet. Så jag satte tänderna i en bok jag fyndat på Myrorna: Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë. Jag har länge tänkt att jag ska läsa systrarna Brontë och Jane Austen; men jag har upptäckt att man verkligen måste vara i rätt sinnesstämning för att kunna uppskatta dem. I alla fall måste jag det. Det är så mycket ord. Långa meningar, lätt att tappa bort sig eller tappa intresset. Man måste läsa långsamt. Det brukar jag vara tämligen kass på, men efter två, tre timmar av koncentrerat läsande har jag börjat vänja mig. Och nu flyter det! Varje ord blir intressant, och min överhettade, bultande hjärna hinner med att ta in allt! Jag upptäcker att jag på något vis känner igen Annes språk; kanske är det inte så olikt mitt eget? Vindlande långa meningar, målande och fina men emellanåt med väldigt... självironiskt konstaterande små inpass. Väldigt underhållande!
Och det bästa av allt (så fort man accepterat det, van som man är vid tempot i halvtimmesserier på tv): inte bara orden, utan också handlingen, är jättelångsam! Boken räcker för evigt! Man kan grotta ner sig i detaljer, för alla detaljer får plats! Och tänk så många koppar med varm mjölk med kardemumma i man hinner sätta i sig under tiden! Miljoner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar