Samlat elände

Dagen började så bra! Jag hade ställt väckarklockan på klockan halv sju, men lyckade stänga av den i sömnen och vaknade inte förrän halv nio. Utvilad och fräsch, och den lilla sovmorgonen gjorde ju ingenting, för jag har inga lektioner på måndagar! Jag drog på mig mina gosigt insvettade träningskläder och gav mig ut på min längsta joggingrunda hittills: jag bestämde mig för att ta en ny väg och helt enkelt se var jag hamnade. Jungfruberget hamnade jag på. Rätt mycket klättra, så medan jag gick pratade jag med mamma i telefon. Och på nervägen flög jag fram! Jag förstår inte hur jag klarade av att inte träna för bara någon månad sedan!

Jag kom hem, tog en långfrukost (världens bästa: blanda naturell youghurt och blåbärsyoghurt och nötter, yummy!), och gick till skolan. Min mobil var urladdad så jag tänkte ladda den på övningsrummet medan jag övade.

Men det var nu problemen började.


Till min förvåning upptäckte jag att ingenting hände när jag stoppade in laddaren i telefonen. Vafalls? En kort undersökning på hög teknisk nivå (dvs. jag tog ur batteriet och glodde på det) senare hade jag konstaterat att min svett hade runnit in i telefonen medan jag pratade med mamma, och immat igen skärmen och förmodligen en hel del annat. Toppen. Mobilen fick ligga på vädring på pianot medan jag försökte öva. Men att sitta uppe och prata till klockan ett på natten i lördags, i ett trångt kök med monstruöst mycket ljud i, var tydligen ingen bra idé. Även om jag hade det fantastiskt trevligt! Jag lät som en pensionär i färd med att hosta upp en hårboll. Illa.

Eftersom mobiltelefonen fortfarande inte fungerade kändes en expedition ner på stan av nöden. Jag passade på att ta med min cykel, som jag precis fått nytt lås á 400 kr på, och vars bakdäck nu retsamt sjunkit ihop. Jag har inte ens cyklat på fanskapet sen jag fick tillbaka den. Framme vid mitt första stopp, Cykel och Fjäll, upptäckte jag dock att ventilhatten på bakdäcket var spårlöst försvunnen. Aha! Var månne detta anledningen till däckets tragiska tillstånd? Skulle jag slippa lägga dyra pengar på ett nytt cykeldäck? Förhoppningsfull och ganska stolt över min tekniska klartänkthet gick jag fram till disken och bad på ett mycket moget och tekniskt vis om en ventilhatt till cykeldäck. Min plan fungerade; däcket pumpades och luften verkade inte gå ur! Victory!!!

Nästa anhalt: Telia. Jag tog en nummerlapp. Tyvärr en som var minst fyra nummer från det nummer som just då betjänades. Det var trångt och varmt och för att fördriva tiden bestämde jag mig för att kolla så att inte mobilen fungerade igen bara för att jag nu gått hela vägen till Telia med den. Och mycket riktigt, enligt lagen om alltings jävlighet startade mobileländet fläckfritt. Dock med väldigt låg batterinivå. Jag gav bort min nummerlapp till en gubbe som blev jätteglad, och gick in på en skoaffär då tanken slog mig: det kanske var laddaren det var fel på? Jag hittade ett eluttag och stoppade i den... fungerade perfekt! Haha, vad duktig jag kände mig!

Det kändes som om allt började gå vägen igen. Cykeln hel, mobilen hel, fågelkvitter och solsken! Dessutom hade jag ingen biblioteksskuld som jag hade trott (jag tror att Faluns Bibliotek skulle kunna bygga ut till dubbla sin storlek enbart på de pengar jag pytsar ut till dem varje månad. Att låna om böcker i tid tillhör inte mina talanger).

Men... när jag cyklade hem kändes det som om jag körde över en vinbärssnäcka för varje varv som bakhjulet snurrade. I Kristineparken gav jag upp, hoppade av, och... jo, platt som en pannkaka. Min teori om ventilhatten stämde inte. Punka. DYRT. Skit.

När jag kom hem, svettig och äcklig eftersom vädret ser kallare ut än vad det är idag, stoppade jag laddaren i mobilen och försökte starta den. Hähä, sa mobilen och gav sedan inte det minsta livstecken från sig.

Som grädde på moset ringde mamma precis på min fasta telefon och berättade att hon ligger på sjukhus pga blodbrist. Inget farligt, men fortfarande ett minus i protokollet för den här alldeles utomordentligt ruttna dagen.

Sån tur då att lite av chokladbollssmeten finns kvar i kylen!