Så gör de alla

Mozart kan verkligen försona en med det mesta. En rutten dag blir lite bättre om man råkar ha en komptid inbokad och får sjunga lite Mozart. Just nu sätter jag tänderna i en av Dorabellas arior ur Cosi fan tutte; den är riktigt glad och sprallig och passar mitt starka mellanregister bra!

Men alltså.

Dorabella och Fiordiligi har varsin festman: Dorabella är förlovad med Ferrando och Fiordiligi med Guglielmo. En snubbe som heter Don Alfonso slår vad med killarna om att han kan bevisa på endast en dag att deras flickvänner inte kan vara dem trogna. För det kan ju inga kvinnor. Väldigt respektfullt, måste jag säga. Killarna låtsas att de måste iväg och slåss i Kriget, och gör en storstilad, tårfylld sorti. Tjejerna blir jätteledsna, men deras jungfru Despina råder dem att ta sig varsin älskare nu när de har chansen för hallå, tänker ni verkligen lite på två soldater? Sedan följer då det verkliga genidraget i killarnas plan: de klär ut sig till albanier (turbaner och grejer) och kommer tillbaka för att uppvakta varandras fästmöer (möar? Mör?). Alltså: Dorabella som är förlovad med Ferrando blir uppvaktad av Guglielmo. (När man läser igenom handlingen till denna opera är det nödvändigt att upprepa denna ordning för sig själv ca 5467 gånger.) I början står båda tjejerna emot sina nya uppvaktare. Men så kommer de överens om att en liten flirt väl inte kan vara så farlig? Don Alfonso blir lite nervös att Despina ska känna igen killarna genom föklädnaderna (alltså, han är rädd att hushållerskan ska känna igen dem. Inte att deras respektive fästmöer ska göra det. Hm...) så han inviger henne i planen, och hon gör sitt bästa för att tjejerna ska falla för de snygga albanierna.

Dorabella, som varit frestad från början, faller snart i armarna på sin systers förklädde pojkvän. Hon berättar för sin syster vad som hänt och förklarar att kärleken minsann är en liten tjuv, och när den kommer är det lika bra att hänga med och se vad som händer (det är arian som jag sjunger. På Youtube sjunger Elina Garanča, en av mina favoriter. Hennes Dorabella har lite stake och verkar inte helt lycklig över situationen). Fiordiligi bestämmer sig för att åka iväg till armén (alltså, armén som befinner sig i Kriget? Du, bruden...) och hälsa på sin trolovade, men innan hon hinner så långt kör Ferrando sina sista, förkrossande moves och Fiordiligi faller pladask. Notera att allt detta utspelar sig under EN OCH SAMMA DAG. Undrar hur många raggningsrepliker i minuten det bli?

Don Alfonso ger grabbarna rådet att förlåta sina fästmöer för, när allt kommer omkring - så gör de alla! Kvinnorna, alltså.

Sista scenen består av ett dubbelbröllop - tjejerna ska alltså gifta sig med varandras trolovade vilka är utklädda till albaner. Men innan de hinner skriva under några papper tar killarna av sig förklädnaderna och tjejerna inser att de blivit lurade. I sann operaanda slutar allt med att alla förlåter varandra (jag förstår inte riktigt vilka som får varandra i slutet dock...) och sjunger en fin liten ensemble.

THE END

Bild från en uppsättning på Festival d'Aix-en-Provence, 2005

Folk som tror att opera måste vara seriöst och djupt bör verkligen gräva lite i Cosi. Musiken är fantastisk, inget snack om saken, men handlingen måste ju vara motsvarigheten till Stefan och Krister ungefär. Och den har en av de förmodligen mest korkade sensmoralerna någonsin: det ligger i kvinnans natur att vara otrogen och dum i huvudet. Inget att göra åt saken.

Librettot är skrivet av Da Ponte, som även skrev Figaros bröllop och Don Giovanni. Jag kan tänka mig att han var en ganska gubbsjuk typ med dagens mått mätt... Fast om man ska vara rättvis så är det ju greven och Giovanni som står på förlorarsidan i de andra två operorna.

Handlingen i Cosi ansågs under 1800-talet och början av 1900-talet vara för upprörande, och den spelades knappt. Det känns ju som ett sundhetstecken för den tiden; på 1800-talet var det ju inte ens hundra år sedan det var 1700-talet, och jag antar att det var operans kvinnosyn man vände sig emot så på samma sätt som vi idag tycker att vissa rasistiska passager i Tintin är obehagliga.

Jag tror att det är bra att man blir lite upprörd över det här. Hur kvinnorna framställs som spån. Det visar att man är alert och aktiv vad gäller att uppmärksamma när jämställdheten får stryka på foten, även i andra kanske mera aktuella sammanhang. Men samtidigt får man ta det för vad det är. En opera från 1700-talet, som förmodligen skrevs för att roa kungen och hovet på en fest. Ett tidsdokument. Så var det då. Så är det inte nu, och så länge vi är klara över våra egna värderingar tycker jag att vi kan fortsätta spela Cosi med gott samvete.