Ni ropar på människor

Ni ropar på människor av stora mått. Vad ger stora mått åt en människa?

Att bli till intet och glömma sig själv för det som är större än hon.

De obotfärdiga ropar. De själva skulle växa till jättar

den stund de böjde sina knän i skuggan av de väldiga tingen.

Men höj era röster tills gudarna vaknar, tills nya gudar reser sig och svarar!

När ingen frågar efter människor mer, då står era människor här.

***

Jag har tröttnat på skärmen och sitter uppkrupen i soffan tillsammans med Karin Boye. Jag blir så glad när jag hittar en dikt jag inte förstår till fullo. "Ni ropar på människor" blir svårare och svårare att förstå mot slutet. Jag förstår mycket av den. Men inte allt. Någon annan kanske skulle ge upp den just därför. För att hon inte förstår. Och det man inte förstår ska man inte blanda sig i?

Jag blir glad när jag inte förstår. För det betyder att det inte är slut. 

Det betyder att det finns mer att upptäcka!

Och, när förstår man något egentligen? 

Finns det någonting alls som är så klart att det går att förstå helt och slutgiltigt?