Vi människor

Idag blev jag, tillsammans med många andra, vittne till misshandel på öppen gata.

Två killar, kanske tjugofem år gamla, började bråka. Eller om det var den ena som började bråka med någon annan. Det verkade vara en tjej med i bilden. Han, kanske lämnad av henne, slängde av sig jackan och vräkte ner honom, kanske den han blivit lämnad för, på gatstenarna. Nästan genast kom folk springande; vuxna, starka män, som lyckades sära på dem. En medelålders kvinna stod med armarna om en tjej, kanske hon som lämnat; ruskade om henne för att få förlamningen och chocken att släppa.

Jag stod vid Indiska och såg på. Gjorde inget. Tänkte desto mer. Ville inte gå därifrån förrän jag sett att det lugnat ner sig, att det inte var någon fara; få bekräftat att jag kunde gå därifrån med gott samvete. Blev arg på mig själv för att det var så egoistiskt. Undrade om jag kanske skulle gå fram och fråga om de behövde hjälp med något, men det verkade som om allt som skulle göras redan gjordes. Det kanske bara skulle vara jobbigt med mer folk?

Det är inte första gången jag befunnit mig i en sådan situation. Jag kan inte glömma dem. Inne på ICA Maxi, något år sedan; jag står och betalar inköpet, när jag hör barnskrik. Vid utgången, rätt långt från kassan, har en pappa tagit ett hårt grepp om sin sons öra. Han skriker något, och börjar dra med sig barnet ut genom de automatiska dörrarna, som öppnar sig precis som för vilken annan kund som helst.

Jag stod vid kassan och såg på. Gjorde inget. Tänkte desto mer. Naturligtvis måste jag reagera! Göra något! Men om jag går fram och säger till... tänk om jag gör det värre? Tänk om pappan bara blir ännu argare och låter det gå ut över sonen? Han skulle ändå inte lyssna. Jag är 18 år, tjej, blond och ganska klen. Han är man, medelålders och stark. Men barnet? Vad ska han tro om människor, när de låter hans pappa misshandla honom helt öppet på ett storköp, utan att reagera? Jag måste! Men tänk om det blir värre?

Pappan och sonen har sedan länge varit utom synhåll. Det är för sent.

Det är så fel att jag ibland ska behöva önska att jag vore man, ca två meter lång och muskulös. Bara för att folk ska lyssna. Det är så fel att jag ska tro att jag ibland ska behöva önska att jag vore man, ca två meter lång och muskulös. För att folk ska lyssna. När jag kanske inte behöver det, när allt kommer omkring.

För jag är människa och det borde räcka.