Julilska

(Tänkte bara skriva några rader och meddela att jag fortfarande lever. Trots allt. Världen snurrar fortfarande litegrann; mina öron hör allt genom ett ordentligt lock och mina stämband har lagt ner verksamheten. Jag läcker som ett såll och kan inte ta en ton. Nu måste jag vila fram till Köpenhamn. Dricka glögg, läsa böcker och mossa julgrupper.)

Ni som känner mig får ganska snart ihop ekvationen. Så fort man lägger till variabeln "hals ur funktion" så blir svaret ofelbart "på jättejättedåligt humör". När jag är på dåligt humör klagar jag på saker. Blir arg på saker. Och idag är det konsumtionshetsen som har fallit i onåd hos mig. Den ligger i och för sig aldrig speciellt bra till hos mig, men idag var det värre än vanligt. Jag var tvungen att gå ner på stan för att skaffa mig lite läkemedel, och vandringen mellan stora torget och apoteket... I Carlings skyltfönster hängde det stora, uppblåsbara polkagrisar som det stod något i stil med "it's the christmas spirit!" på. Bredvid hängde en dekorativ stege, på vilken en massa kalsonger i olika färger var uppskyltade. I fönstret hos Gina Tricot stod och satt ett gäng pinnsmala, ansiktslösa skyltdockor i olika mysiga pyjamasutstyrslar. De stod i mindre mysiga poser. Någon satt onaturligt framlutad; hon hade ett par hotpants, linne och en kofta som var öppen och hade hasat ner från ena axeln. På koftan hängde en stor lapp med texten "from me to you". Från vem till vem? undrade jag irriterat och önskade att jag var utrustad med skygglappar. Eller att jag kunde sätta händerna för ögonen och slippa se. Fast det kunde jag inte, för då hade jag gått in i något och gjort illa mig. Frustrationen eskalerade när en blondin utan jacka (det var svinkallt ute) kom emot mig med ett försäljarleende och en obehaglig liten lapp i handen. Jag hann se att det stod något om 100 kr rabatt på den.
"Hej, ursäkta, om du handlar på Lindex..." började hon.

Jag försöker alltid att möta människor respektfullt. Tänka på hur jag beter mig.

Innan jag hann hejda mig stönade jag högt och slängde ett uppgivet, frustrerat, nästan klagande "neeej" i hennes ansikte. Sedan flydde jag in på apoteket. Jag kunde höra ett förnärmat "meh!" bakom mig.

Låt mig bara vara ifred. Jag vill inte ha. Vill inte köpa. Vill inte bli påmind om att stora delar av Sveriges befolkning inte tänker; bara köper. Vill inte att de där skyltfönstren ska tro att jag också är så lättlurad. Skratta åt mig när jag går ut från affären, ett par vantar rikare. Det är ju inte så att affärerna försöker vara snälla, när de delar ut erbjudanden om att nu kan man minsann få 100 kr rabatt om man handlar för 300 kr. De vill inte utföra en godhjärtad handling mot sina medmänniskor. De vill tjäna pengar på sina konsumenter. Jag hittar inga belägg för att christmas spirit under någon längre tid i vår historia varit synonymt med att handla kalsonger på Carlings. Det är en så pinsamt genomskinlig mask. För all del, köp dina underkläder på Carlings. Men inte för att de säger att det hör julen till. Jag kanske underskattar folk nu, kanske fler än jag tror tänker som jag. Men jag får intrycket att alldeles för många köper det rakt av. Blir grundlurade. Ingen tänker efter. Och jag vill bara skrika. Högt. Så att alla med sprängfyllda shoppingkassar, tomma plånböcker och ytliga liv kan höra det. Jag vill slita alla rabattkuponger ur handen på blondinen, riva isär dem och slänga upp dem i luften så att den singlar ner som snö och lägger sig i blasket på gågatan. Jag vill ta dragspelet från gubben som sitter utanför Only och spelar Jingle Bells; jag vill göra världens oljud med det så att alla märker mig, julhandeln stannar upp i några förvirrade sekunder, och så vill jag skrika:

"Sluta låta er förolämpas! Är vi inte smartare än såhär?"