Projekt Livad Lax Dag 4

Inslaget om Överklassafarin på Rapport i går kväll kom synnerligen olägligt för min del. Jag gick upp i varv å det grövsta; hoppade upp och ner på stället och fräste av ilska, skrev och skrev om, suddade, läste, skrev. Jag publicerade del ett av "Hat?" mitt i natten och gick och lade mig, väl medveten om att det inte riktigt var att skriva debattinlägg till ända fram på småtimmarna som den här rekreationsveckan var till för... Jag hoppades att ilskan över världens allmänna tillstånd skulle ha lagt sig till morgonen.

Det hade den tyvärr inte. Jag var fortfarande lika frustrerad; jag kände tydligt att jag inte riktigt hade fått fram allt jag hade att säga. Orden och formuleringarna fanns där, i mig, men de ville inte komma fram. Inte räta ut sig, inte bli meningar... Ilskan låg i vägen. Det destruktiva med ilskan är att den inte kan slockna av sig själv, den måste få komma ut, få projiceras på något. Den frustration som uppstår när man då inte vet vart man ska rikta den är helvetisk. Jag ville inte rikta den mot personerna i reportaget (det hade varit att sänka min nivå och ge efter för det hat jag precis fördömt), inte mot de vänner som kommenterat mitt inlägg och som verkade vara av en lite annan åsikt än jag (min odefinierbara ilska hade de absolut inte gjort sig förtjänta av), inte mot det möblemang som annars hade varit så lätt att avreagera sig på (sånt gör ont). Jag visste att jag inte skulle kunna slappna av förrän de sista orden letat sig ut.

När "Hat? - del 2" tillslut låtit sig skrivas var jag helt slut. Men äntligen lite lugnare.

När jag kollade bloggens statistik visade den att jag bara idag har haft över 100 läsare! Det kändes riktigt, riktigt gött. Jag hoppas att ni hittade något ni tycker om här. Att ni blev glada, eller upprörda. Bloggandet får en annan dimension när man vet att folk läser. Att man lyckats skrika så att någon hört det.

(Jag återkommer snart med ett inlägg om skidåkning, dagens viktigaste. Men nu ska la familia dricka te och se på ett gammalt avsnitt av Morden i Midsomer. Jag håller några spänn på att det är prästen som är mördaren...)