söndag 29 januari 2012

Hat?


 ”Odla ditt klasshat!” uppmanar föreningen Allt åt Alla. De anordnar ”Överklassafari”; en bussresa till Solsidan för att studera överklassens liv och leverne. SVT följer med (se reportaget innan du läser vidare). Inne i bussen verkar stämningen hög. Rykande kaffemuggar, färgglada sjalar och smält snö på golvet. Jag känner att jag inte skulle ha något emot att åka med. Samtidigt blir jag rädd. Är det verkligen så att… Mina tankar avbryts av rörelse på parkeringen.

Utanför, på parkeringen, är stämningen hätsk. Dyra jackor, backslick och en bandyklubba har samlats för att visa sitt missnöje. Ynglingen i backslick förklarar att det känns diskriminerande, att de känner sig utpekade som djur. Utpekade av folket i bussen, som betalat 50 kronor för att få se och höra om personerna som bor i de enorma lyxvillorna. ”Kommunismen har tydligen inte varit så utvecklande genom historien” säger ynglingen med avsmak i rösten; han och hans kompis är övertygade om att många av de som sitter på bussen är kommunister. Han berättar sedan att han förmodligen kommer att bo utomlands när han blir stor. Han säger det så självklart. Närmast uttråkat.

Representanten för Allt åt Alla berättar att av tretton personer på en gata är fem riskkapitalister. Många har försökt smita från att betala skatt minst en gång. Tommy, som SVT:s reporter fångat på gatan, verkar inte alls speciellt nöjd över att bli intervjuad. Han har jobbat ihop alla sina pengar. Det har tagit tid och energi. 40-timmarsvecka? Vad är det? frågar han. Reportern frågar honom vad han jobbar med. Tommy suckar uppgivet, viker undan blicken och säger extremt besvärat att han jobbar ”med affärer”.  De där i bussen, det är väl såna som inte jobbar, kan han tänka sig. Som inte gjort sig förtjänta av pengar. Rösten avslöjar föraktet han känner. Tommy har jobbat ihop sina pengar själv, han har rätt till dem. De där i bussen, vad har de för rätt att avsky honom för det? De har haft alla chanser att välja en karriär som hans. Vill de ”jobba med media-nånting” och leva på nudlar är det deras val. Säger Tommy inte. Men jag får ett starkt intryck av att han tänker det.

Ynglingen i backslick och Tommy känner sig kränkta av att bli utpekade som själviska.

Jag är livrädd för dig, Tommy. Du får mig att gråta, yngling i backslick.

Jag är rädd för den uttråkade ton ynglingen i backslick använder när han konstaterar att han ska bo utomlands när han blir stor, för hans övertygelse att alla som har något att invända mot hans livssituation är kommunister. För Tommys illa dolda förakt, för hans slutsats av att de i bussen själva valt sin klasstillhörighet, att de säkert är såna som inte jobbar. Jag är rädd för deras okunskap.

De där du föraktar, Tommy. De där vars problem du inte verkar ägna en tanke, yngling i backslick. De där som gömmer lapparna om skolresorna. De ensamstående. Kulturarbetarna. Undersköterskorna. De där som är sjuka. Som är ensamma. Som sover i trappuppgångar och soprum. De som svälter. Som flyr. De där som inte har valt karriärer som riskkapitalister. De som inte kan välja. Är det inte dem som ni, just ni som kunnat välja, har en chans att förändra något för? Ni är de som har möjlighet att ge de hemlösa ett tak över huvudet. Sponsra klass 3c i Fisksätraskolans klassresa, så att alla har råd att åka med. Bygga en skola i Afrika. Inte för att det är lönsamt för er. Men för att det kanske skulle kännas bra i hjärtat?


Ger ert samvete er rätt att förbise, att avsky, att avfärda dem som inte kan välja? Eller de som jobbar för andra värden än de ekonomiska? Har ni rätt att skuldbelägga era medmänniskor som inte ”lyckats” lika bra som ni, använda det ”självvållade misslyckande” jag tycker mig ana i era anföranden för att rättfärdiga det överflöd ni själva sitter på? Även om ni har jobbat ihop till det själva? Var skulle ni vara om det inte vore för alla dem som inte är där ni nu är? Är ni verkligen inte skyldiga någon något?

”Odla ditt klasshat!”

Jag hatar det groteskt ojämlika klassamhället. Men jag hatar inte andra människor. Hur mycket de än skrämmer mig.

Allt åt Alla, är det mer hat vi behöver? Är det hat som kommer att få oss alla; fattiga, rika, starka, svaga, att vilja jobba mot ett gemensamt mål? Att känna solidaritet med varandra? ”Odla din klassmedvetenhet” känns kanske som ett bättre förslag till slogan. Hur okunniga och samvetslösa de än är, de där på toppen, så är det fel väg att närma sig dem med hat. Hat föder hat.  Skapar sprickor, omöjliga att laga.

Tommy; jag kanske lägger för mycket i din mun. Det du inte säger, men utstrålar. Förakt. Avsky. Okunskap. Nonchalans. Själviskhet. Det kanske inte är så. Yngling i backslick; du kanske vill bo utomlands för att jobba med humanitära projekt. Du kanske inte är så sorgligt okunnig som du framstår. Vad vet jag.

Men den fasad ni visar upp mot mig, en fattig student vars föräldrar inte heller vet vad en 40-timmarsvecka är men som inte har en villa i Saltsjöbaden för det, skrämmer mig eftersom den får mig att känna något som liknar hat. Jag, som precis propagerat mot hat. Jag vill inte hata er. Motbevisa mig, snälla! Visa att ni inte är så okunniga, så samvetslösa och så föraktfulla som ni verkar! Visa att ni kan förstå folk med andra prioriteringar, att ni kan förstå att det finns människor som inte har något val! Om ni förstod det lovar jag att ni skulle bli precis lika arga över sakers tillstånd som jag är.

Motbevisar ni mig inte så har jag snart inget val. Då kommer jag också att börja hata er.
Och när hatet tar över har alla förlorat. 



(Jag vet inte varför jag reagerar så starkt just precis nu, på det här. Förhållanden av den här typen har jag varit medveten om länge. Kanske var detta den berömda droppen. Jag är livrädd.)

Projekt Livad Lax dag 3

Jag, pappa och bror gick en promenad mitt på dagen. Konstaterade att det finns skidspår i skogen, som jag kanske utnyttjar imorgon. Får se. Vi gick bortåt åkrarna; genom skogen som var täckt av snö. Solen stod lågt och skymtade som guld mellan träden. Jag har saknat träden och skogen något ohyggligt, märkte jag när ett leende oförhappandes spred sig i mitt ansikte, ett leende som inte gick att sudda ut. Träd är så ärliga. De står där de står och bara lyssnar; de är vad de är och kräver inget annat av mig heller. Det är omöjligt att oroa sig för ytliga saker i en skog, omöjligt att sträva efter att vara någon man inte är. Skogen får alla skal att försvinna, alla murar att rasa. Den ger perspektiv.

Vi gick över åkrarna för att fånga solstrålarna. Det finns mycket jag avskyr med Horndal, men skogen och åkrarna, stigarna och bäcken...

Dagens viktigaste: Träd. Människor har mycket att lära av träd.

(Nu måste jag gå. Fick precis ett sms om att Floskelpolisen verkar ha fått vittring på mig... Jag kan höra steg i trappan.)

(Verkar som om Hyckleripolisen är på ingång också. Okej. Jag tänker inte fortsätta försöka ursäkta ovanstående text. Skämta bort den. Förringa mina tankar. Jag står för varenda litet ord! Hör ni det, Floskelpolisen!?)

lördag 28 januari 2012

Projekt Livad Lax dag 2

Hela jävla natten: glider in och ut ur drömmar om att jag är med i debatter och talar mig varm för feminism. Möjligt resultat av sträckläsningen av boken "Uppror pågår" igår kväll... Vaknar till, kan inte sova, äter en banan och en kanelbulle, läser lite. Kan. Inte. Sova. Dricker lite varm mjölk. Somnar. Vaknar. Kissnödig. GAAAH!!!

9.03: Vaknar slutgiltigt. Min barnhemschica frisyr har nu övergått till något som mer liknar en oljeindränkt sjöfågel. Toppen. Känner dock att jag omöjligt kommer att klara av att hålla mig vaken i duschen om jag inte får något i magen; frukost tillagas. Bacon, äggröra, youghurt och nötter. Toppat med en halv ask Noblesse och Marabou Premium Dark Chocolate & Lemon Mousse. Mår jätteilla av allt socker.

11.30: Efter att ha sett ett avsnitt av Berts Dagbok samt slösurfat och hetsat upp mig bland annat över Anton Abeles hyckleri och Carl Bildts renodlade ondska lyckas jag rycka upp mig ur sockerkoman tillräckligt för att genomföra den mycket välbehövliga duschen. Sjöfågeln på mitt huvud kvackar tacksamt.

13.30: Bestämmer mig för att ta risken. Jag kanske hatar varenda gathörn och varenda byggnad, jag kanske känner mig ständigt övervakad och förföljd bara jag går till ICA. Men där finns mitt rum, lagad mat, skidspår (tror jag) och mina tjocka katter. Varm päls. Kramar. Jag tar mina böcker och åker till Horndal några dagar. Hoppas jag. Risken finns att jag får tillbringa natten på något trevligt fält utanför Hedemora eftersom det snöar just nu. SJ och snö är ju inte bästa kompisar, direkt...


Dagens mest irriterande: min sax är fortfarande spårlöst försvunnen. Tips om var den befinner sig kan lämnas till Falupolisen.

Dagens misstag: choklad. Varför, o varför har jag ingen karaktär? Jag mår fortfarande illa och har hjärtklappning.

Dagen viktigaste: Tillit. Det är lätt att känna sig ensam när man låser dörren om sig. Sitter man bara där bakom dörren, och tycker synd om sig själv och är övertygad om att man är så ensam, så ensam, övertygad om att knackningarna ljuger och den som står där utanför bara är ditskickad av fröken med läxböckerna; om man sitter där och aldrig låser upp så är det väl självklart att folk slutar försöka komma in efter ett tag? Inte orkar prata med en stängd dörr längre?

fredag 27 januari 2012

Projekt Livad Lax Dag 1

9.00 Drömmer att jag sätter skräck i tanterna genom att vingla omkring som en berusad och slå ner kaffekoppar på någon sorts kyrkkaffetillställning, i samband med en konsert med Blåsarsymfonikerna (som för övrigt spelade ett väldigt intressant stycke som var beroende av musikernas rörelsefrihet, vilket innebar att vi i publiken fick flytta på oss och helst lämna lokalen eftersom vi var i vägen), när pappa ringer och hojtar att jag har fått en röntgentid. När som helst före klockan 11. Masar mig ur sängen och traskar iväg till lasarettet.

10.15 Ligger i en spexig röntgenmaskin som ser ut som en tidsmaskin/donut/förvandlingsmaskin. Förväntar mig lite halv att komma ut igen iförd klänning och glitterboa, redo att mima till någon Madonna-hit på bästa sändningstid i TV4. Undrar dock lite över vart rökeffekterna blev av. Samt kommer på att ”Småstjärnorna” inte sänds längre. Vilken besvikelse!

11.03 Installerar mig i sängen tillsammans med ett skrivblock och mina färgpennor, när pappa ringer igen. Nu står en utflykt till Britsarvets vårdcentral på programmet. Blir glad för att vårdkarusellen snurrar så fort, ledsen för att det är jobbigt att gå till Britsarvet när kroppen känns som spaghetti.

11.45 Hur ända in i farfars tofflor lyckades jag utveckla denna form av intensiva träningsvärk på gårdagens lektion i ergonomi? Va!?

12.10 – 13.25 Ser på filmen ”Tusen gånger starkare” på Youtube. Jag gillar den. Den är väldigt, väldigt, väldigt övertydlig, men det gör inte så mycket. Övertydligheten kanske till och med är dess styrka; den skulle passa utmärkt som skolbiofilm. Skolbiofilmer behöver vara lite övertydliga. Ser jag tillbaka på min egen analytiska förmåga anno högstadieåldern (en förmåga som firade stora triumfer när den ledde mig till slutsatser som ”Green Day är visst det punk!”) så inser jag att den nog inte hade lyckats stånga sig igenom något mer svårtolkat. ”Tusen gånger starkare” handlar om jämställdhet och könsroller och gjorde mig väldigt frustrerad och glad.

13.30 Känner ett plötsligt behov av att vila ögonen. Britsarvet ringer och säger att röntgen visar att mina bihålor är helt normala. Inte svullna alls. Nähä. Ligger i sängen och stirrar upp i taket. Accepterar tillslut det faktum jag länge förnekat. Det sitter i huvudet. Det är stress. Jag är för trött. Konstigt nog känns det ganska bra att acceptera det. Plötsligt känns den här viloveckan som en väldigt bra idé!

Eftersom jag inte under några omständigheter kan slumra till dagtid, så får P1 hålla huvudet sysselsatt medan ögonen vilar. Först lyssnar jag på en dokumentär om livet i Gaza (inte speciellt upplyftande), och sedan Filosofiska rummet där de diskuterar multikulturalism. Blir jätteförvirrad men samtidigt mer än någonsin på det klara med min ståndpunkt att de mänskliga rättigheterna bör gå före allt annat.

16.30 Inser till min förskräckelse hur handlingsförlamad jag blir utan min sax. Hur ska jag kunna öppna laxpaketet? Nötpåsen? Kryddpåsen? Var har jag lagt min sax?

17.54 Snilleblixt! Jag ska öva på att släppa mitt kontrollbehov. Mina nya, positiva färgpennor visar vilken färg de har dels genom korken och dels genom en plupp högst upp på pennan. Till största delen är de halmgula allihop. Om jag byter ut alla hattar, och sedan inte kollar så noga när jag väljer penna, så kommer färgen att bli en överraskning när jag väl börjar skriva. Och som den kontrollbehovsbefriade, sköna människa jag är ska vara  helt okej med det!

19.10 Lyssnar på lite krönikor Sara Hansson sammanställt i Tankesmedjan i P3. Riktigt smart tjej! Heja Sara!

19.41 Nu. Har inmundigat lax och bulgur (jag måste skaffa något annat än bulgur att äta, jag äter i princip bara bulgur numera) och skrivit klart detta och kan väl bara hoppas att det blir roligare imorgon. Eller i alla fall att jag inte är lika trött i morgon, så jag orkar skriva roligare om det som händer. Något jag känner att jag misslyckats lite med idag.



Dagens outfit: Långkalsonger, pyjamasjacka och raggsockor. Frisyren kallar jag för Barnhem 1890-chic.

Dagens viktigaste tanke: Musik är för själen vad gymnastik är för kroppen. När jag tycker att det är meningslöst att sjunga Mozart och i stället känner för att typ bli miljöaktivist (något jag förmodligen inte skulle vara så bra på) måste jag minnas att grunden för ett bra samhälle är människorna som skapar det och lever i det. Och få saker kan påverka människor och utveckla dem till tänkande, kännande och empatiska varelser som kultur. Musik. Det jag gör är så galet viktigt.

Utvärdering Projekt Livad Lax Dag 1: Jag är trött. Jättetrött. Men det känns skönt att ha lite klarhet vad gäller bihålornas tillstånd. Funderar på om jag ska beställa pizza imorgon… Upplevelsen med laxen och saxen var inte rolig! 

torsdag 26 januari 2012

Suddasuddasuddasuddabort din sura min!

Jag är nu tvångssjukskriven i en vecka. I en hel vecka ska jag hänga i min lägenhet och försöka tänka på något annat. Min sånglärare hoppas att "den gamla Linnea" ska komma tillbaka då. Den Linnea som satt i soffan i sångrummet i dag och såg ut som en avliden disktrasa ska väck. Hon sa åt mig att inte tänka på sången. När jag ändå inte kan sjunga. Hon kanske har en poäng där. Nu är uppgiften alltså följande: hålla mig undan från skolan i sju dagar, bara göra lustfyllda saker, sova mycket och undvika att livet förfaller till den där scenen i alla indiefilmer där man får se klipp av huvudpersonen i sin stökiga lägenhet, liggandes på golvet som en liten ångestboll, eller på mållös promenad i dimmig stad, ackompanjerad av långsam pianoballad. Undvika det sistnämnda, alltså. Till min hjälp har jag nu anlitat ett paket färgglada pennor för 89 kr och en massa choklad. Jajamen! Och så har jag gjort (gör nu) en lista.

SUDDA UT DIN SURA MIN-LISTAN
- Se roliga saker på Youtube. Till exempel hela Berts dagbok, som någon vänlig människa har lagt upp.
- Skriv dagbok med de färgglada pennorna och rita roliga gubbar och fina blommor i marginalen.
- Läs alla böcker som står olästa i bokhyllan. Positivt: du blir i regel så uppslukad av dem att du garanterat glömmer bort att tänka på sången! Negativt: böckerna som väntar på att slukas är peppiga, positiva böcker som "Processen" och "Porträtt av konstnären som ung".
- Nu har jag tid att skriva. Öva mig på krönikor.
- Utforska det där spännande stadiet precis mellan vakenhet och sömn som det stod om i DN Kultur idag. Det där stadiet jag tyvärr aldrig minns något av.
- Om humöret ändå dippar: choklad! Mycket choklad! Kan bara sluta positivt; antingen kickar endorfinerna in och man blir en livad lax, eller så mår man så illa att de deppiga tankarna garanterat är de sista man ägnar sin uppmärksamhet.

- Blogga. Jag kanske gör en liten följetong av den här sjukperioden? Förutsatt att den för med sig intressanta tankar. Eller så blir det en övning i att skriva intressant om att till exempel dricka oboy i morgonrock och långkalsonger. Mycket nöje, kära läsare!

önskar

Projekt Livad Lax

tisdag 24 januari 2012

Nu blir jag sådär trött igen

Det säljs mer ekologisk bomull än vad som produceras. Hm. Ett ekologiskt linne från till exempel H&M kan mycket väl vara gjort av ekologisk bomull. Men färgen som använts är långt ifrån ekologisk.
Jag har ägnat kvällen åt dokumentären "Modets offer". När den är slut är jag ganska glad att jag genomlever vinterhalvåret i mitt underställ från Woolpower (ull från Patagonien, färgat i Tyskland, resten av produktionen förlagd till Östersund)...

Det är stor skillnad. Stor skillnad på att vara konsument, med oändligt många rättigheter men den enda egentliga skyldigheten att fortsätta konsumera, och på att vara människa, vars rättigheter är de mänskliga och skyldighet är att se till så att alla andra också kan utöva de rättigheterna. Konsumenter som uppnått en viss standard vägrar konsekvent att ta ett steg tillbaka, få det lite sämre, för någon annans skull. För till exempel en fabriksarbetare i Indiens skull. Kanske på grund av okunskap. De små tvivel konsumenter ändå har är så enkla för reklammakarna att avstyra genom en liten grön skylt med ett löv på. De litar på den goda viljan som konsumenter tror är inbyggd i ett skrovligt papper fastsatt i en bit hampasnöre (som sitter på ett plagg färgat med kemikalier som gett arbetarna på färgningsfabriken cancer, men det står inte på lappen).

Se dokumentären här. Inget nytt under solen...