lördag 31 mars 2012

Kvällsfundering från Östersund angående vilsenhet, efter läsning av senaste Ordfront

Ibland går man vilse.

Det sägs att man måste hitta sig själv.
Att ingen annan kan göra det åt en.
Att man måste kunna älska sig själv
innan någon annan kan älska en.

Liten fundering:

Säger man någonsin till någon som gått vilse i skogen eller på fjället att ingen kommer att kunna hitta dig förrän du hittat dig själv?
Kunde man det skulle man ju inte vara vilse från början!

Små saker kan hjälpa en att återfå orienteringen.
Landmärken; en plötsligt uppdykande välbekant sten, ett högt träd, en tappad skidstav eller stjärnornas position.

Små bevis på att vägen finns där.
Landmärken; en annan människas förmåga att tycka om den man själv inte förstår hur man någonsin ska kunna tycka om.



(Men den funderingen är väl helt passé nu i individualismens glada dagar?)

tisdag 27 mars 2012

Betraktelser stl. 41

Pappas lilla flicka
pappas stora plånbok
utomhusservering
fötterna gör ont
Senaste modellen
klackarna från helvetet
men de är dyra
så det går ändå

Slitna converse all star
på regnvåt trottoar
vet att allt som finns kvar
är en dröm
om det som var
En fix idé
om nåt hon aldrig fick se
himlen känns för hög
för nån som hon just nu

Läderskor som trampat
maktens korridorer
flugit över himlen
bort till Saint Tropez
Han har slutat känna nåt
för de han lämnat
på sin väg mot toppen
de han inte ser

Läderkängor sparkar
på ett kommunalt staket
mörkret i hjärtat
ilskan som han inte
vet vad han ska göra av
han kan inte förklara
men han vill se
världen gå i bitar

Och där utanför går mänskor
människor som känner
men inte en enda säger vad de tänker
Skyddar sina fötter
springer över kol
som glöder och som bränner

men

när ensamheten kommer
då går verkligheten utan skor

Bara fötter känner allt som finns inunder
när de tassar varligt
för att inte förstöra
allt det hårda
vackra
och det sköra

men det händer bara
när ingen ser på



Jag skrev ju att jag skulle börja lägga upp låttexter här. Så nu gör jag det. Betraktelser stl. 41 (min skostorlek) skrev jag... jösses, jag skrev den våren i ettan på MUK. Snart tre år sedan. Det gör den till en av de sånger som hängt med allra längst. Och den är en av de sånger jag är mest nöjd med. Den håller. Den är så mycket jag. En del sånger kommer och går, men den här stannar. 

lördag 24 mars 2012

Förutsägelser

Om den första fjärilen man ser om våren är gul, blir det en glad sommar.
Om den första fjärilen man ser om våren är vit, blir det en lugn sommar.
Men om den första fjärilen man ser om våren är svart, då blir det en ledsam sommar.

Idag, när jag var ute och sprang, såg jag vårens första fjäril.

En citronfjäril.

onsdag 21 mars 2012

Om skådespelarkonsten

Dagens danslektion.

Fem operaroller.
Fem rörelser för varje roll.
Fem rörelser som ska visa vem en människa är.

När man bygger en roll från grunden, verkligen från ingenting, kan det plötsligt bli överväldigande när man får syn på alla de där små bitarna. De små bitarna som till slut blir en helt färdig, komplex människa. Bitarna man får bara genom att läsa ord och toner från ett papper... ord och toner som, när de får kontakt med ett levande väsen börjar frigöra sig från pappret, växa och slingra sig upp och ut och runt varandra. Fästa vid den levande kroppen, runt armar och ben och hals och trassla in sig i håret. De vill leva men kan inte utan hjälp.

Ansvaret att bära en annan människa i sin kropp är stort.
Tappar man en bit, är man det minsta osäker, så faller allt.
Är det att svika?
Är det att döda?




Och sedan upptäcker man att rollen som sig själv är uppbyggd på exakt samma sätt.
Ett lika stort ansvar att bära.

Och med betydligt längre scentid än någon annan roll.









(Jag funderar på att byta namn på bloggen. "Blond Sopran" känns inte riktigt rätt längre. Den förstorar liksom upp en av de där bitarna som har börjat lossna från mig...)

tisdag 20 mars 2012

Vårdagjämning

Idag var dagen lika lång som natten.
I natt är natten lika lång som dagen.
Sedan vänder det.

Dagen, ljuset och de där knopparna som börjar kika fram på busken utanför skolan tar långsamt över. Vi är äntligen på väg åt rätt håll. Idag drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på vårens första joggingrunda och det, mina vänner, var pur lycka. Hade jag varit tvungen att fortsätta träna med roddmaskinen och crosstrainern nere i källaren mycket längre hade jag börjat ruttna. Jag vill inte påstå att jag fullt ut förstår deras situation, men jag kan i alla fall ana hur det måste vara att vara hamster eller råtta eller någon annan gnagare. Som lever i en liten bur i vilken det tar en sekund att springa från ena sidan till den andra. Enda chansen att få utlopp för springet i benen är det där hjulet. Hjulet som inte tar en någonstans. Vilket liv... Det är lite så det känns på vintrarna. Man ror och ror på den där jävla maskinen men rör sig inte en millimeter framåt. Känner bara den enorma saknaden efter vatten; vatten som strömmar ljudlöst längs sidorna, vind i håret och doften av sommar. Blundar och låtsas en stund. Tittar igen och verkligheten slår tillbaka; betonggolv, ventilationssurr och doft av svettig gympamatta. Inte undra på att man går ner sig. 

Men, idag var jag ute och sprang. I skogen, sprang jag. Och himmel vad jag har saknat den! Kanske var det av glädje att återse den som energin aldrig ville ta slut; jag sprang längre och snabbare än vad jag någonsin gjort tidigare, och hade väl sprungit än om jag inte fått håll på slutet. Men ork i benen fanns det massor kvar ändå! 

Jag är ganska trött på Falun egentligen. Men efter att ha städat min lägenhet har jag upptäckt att den är väldigt mysig att vara i. Och att jag återigen börjar uppskatta sällskapet jag alltid har där. Det vill säga mig själv. Mig själv, mina skrivblock, min gitarr och mina böcker. Min nya, stora tekopp. När Faluledan slår till kan jag trösta mig med att det nästa helg bär av till Östersund. En resa innefattande sex underbara timmar på tåg, På Väg. Det kan nog bli bra. 

Vårdagjämning. 
Dagen tar tillbaka tiden från natten och jag tar tillbaka kontrollen.
Idag var dagen lika lång som natten.
I natt är natten lika lång som dagen.
Sedan vänder det.




måndag 19 mars 2012

Är Allt Möjligt

Ibland känns det som om allt är möjligt. Totalt genomtänkt och genomförbart. Som nu.
Hon fäster blicken på den strålande blå marshimlen i stället för på industriområdet, högarna med grusig smältsnö och de rödgrå björkarna utanför tågfönstret.
Blir glad när hon kommer på sig själv med att göra just det.
När hon inser att var hon än är och vad som än händer kommer hon att vara lycklig så länge hon kan se mer av himlen än av allt det som sitter fast på jorden.
Himlen måste alltid, alltid få vara så mycket större, för i den oändligheten finns inget och därmed allt. Inget normalt.
Inget invant. Inga roller, inga förväntningar.
Inget verkligt eller overkligt. Ingen som dömer eller bestämmer vad som finns och inte.
Inget chips och dipp, inga löpsedlar, inget vägsalt och inga framtöade hundbajspåsar. Inga strumpbyxor, inga matkassar, ingen kommunförvaltning, ingen melodifestival, inga pengar, inga lekprogram på TV på fredagkvällarna. Inga regler och inga tankar som inte går att stänga av.

Där finns inget.
I den där blå himlen som alltid kommer att vara större finns inget och därmed allt; där finns plats för precis vad hon vill. Vill vara.
Plats för en enda ton. En ton som flyger som en projektil genom det ljusa och blåa och som vibrerar av precis allt hon är, allt hon vill och allt hon känner.
Som en komet med sprakande svans ska den tonen vara, den tonen som är allt som är hon.
Den som inte tvekar. Och inte är rädd.
Där finns det plats för den.
Utanför, ovanför, bortom.
Där inga regler finns.

Ibland känns allt möjligt. Ibland, när hon åker tåg och kan se himlen och solen och är På Väg.
Så länge hon kan röra på sig är allt möjligt.

söndag 18 mars 2012

Tack men nej tack

"Jesus regerar nu som kung. Men vad betyder det för dig?"

Svår fråga. Efter viss självrannsakan kom jag fram till att det nog inte betyder så värst mycket alls för mig. Men vi tar historien från början.

Idag satt jag en stund på café Gamla Färghandeln och spelade piano. Brukar göra det ibland; det är ett jättebra övningstillfälle och har jag tur så är det någon som gillar det hen hör. (Idag spelade jag till exempel några av mina låtar, och fick frågan om mina texter finns att läsa någonstans. Så jag tänker börja publicera dem här på bloggen snart!) Förutom övning samt gratis fika brukar spelandet kunna ge lite tillskott i kassan. Idag fick jag dock det skummaste gaget på länge. 60 kr samt ett reklamblad från Jehovas Vittnen. Oklart om vittnet bara lämnade reklambladet eller om det kombinerades med pengar, jag hann aldrig se det... Någonstans misstänker jag att vittnet förmodligen ansåg att reklambladet var betydligt bättre som betalning än pengar. Vad är en tjuga mot ett erbjudande om frälsning?

Tack för omtanken hördu, men nej tack. Om enda chansen att få en trevlig tillvaro efter Harmageddon (en händelse som för övrigt förutsetts vid ett flertal tillfällen i Jehovas Vittnens historia, men som envist vägrat infinna sig på satt datum) är att ägna livet åt att hjärntvätta barn som haft oturen att födas in i en sektliknande församling, byta karriär eftersom det vad jag förstår är förbjudet att vara i vanliga kyrkor även om man "bara" spelar eller sjunger (Svenska Kyrkan är min absoluta favoritarbetsgivare) samt på all ledig tid försöka ta sig in hos folk som inte vill veta av en med en tidning som ingen vill ha... då tror jag att jag hoppar över det. Faktiskt. Jag har det heller trevligt nu och eventuellt, kanske, möjligtvis jävligt senare, än tvärtom. Jag bedömer nämligen risken att Jehovas Vittnen skulle sitta inne med sanningen som väldigt, väldigt liten... obefintlig, vid närmare eftertanke. Så jag vågar nog chansa på att jag klarar mig ändå.

Jag tänkte bara förklara det nu ifall Du, kära vittne, skulle sakna mig i Rikets Sal den 5 april. Jag kan tyvärr inte komma p.g.a. sunt förnuft.

(Påhopp, kanske någon säger nu. Kanske det, säger jag. Ganska spontant skrivet är det i vilket fall som helst. Inga djupare analyser har gjorts. Mer än den att det gav upphov till en viss komisk effekt att titta ner i hatten, förvänta sig lite kosing men i stället få informationen "Jesus regerar nu som kung. Men vad betyder det för dig?" )