tisdag 8 maj 2012

Ny adress!

Jag har irriterat mig på bloggens domänadress ett tag. Så nu byter jag. Från och med i morgon hittar ni mig på


sparvboet.blogspot.com 


I morgon, alltså. Ses då!

måndag 7 maj 2012

Besked

Jag kom inte in i Vadstena. Men det gör inget. Det är nästan skönt att de valde åt mig och besparade mig beslutsångesten som uppstått om jag kommit in. Nu vet jag vad jag ska göra nästa år; jag ska skriva musik. Jag ska flytta till Norrland och skriva musik. Det känns rätt gött!

söndag 6 maj 2012

Spark i röven på individualismen

I går var det vårfest på skolan och jag var utklädd till Askungen. Askungen innan de fina klänningarna; Askungen i trasigt förkläde och med en skurtrasa i handen.

På något vis tycker jag om att vara i den typen av roller. Som Askungen, som Susanna i Figaro. Människor som får andras liv att fungera. Rent generellt alltså; både Askungen och Susanna är offer för kvinnoförtryck och det är ju inget jag vill vara, men deras uppgift att fixa bakom kulisserna och egentligen vara den som drar i alla trådarna tilltalar mig. Lite som scenarbetare. Utan dem, ingen föreställning. Eller kanske en föreställning, men en väldigt rörig och dåligt genomförd sådan. Man ska ju självklart fördöma de system som håller Susanna och Askungen förtryckta, men de två är behövda. Om än ofrivilligt, så ändå behövda. Gör den distinktionen så låter inte detta inlägg som reklam för RUT-avdraget.

Det här med att man ska vara så individualistisk och sätta sig själv i första rummet för att må bra och stärka sin självkänsla tror jag bara är delvis sant. För jag tror att man mår bra av ett stort mått osjälviskhet också. Inte så att det slår över till självutplåning, men det blir väldigt ensamt att bara hjälpa sig själv framåt hela tiden. Att hjälpa andra får effekter åt båda hållen; andra blir glada för hjälpen, och man själv blir glad för att man är behövd. Och behövda vill ju alla vara. Jag tror följdaktligen att det är bättre att engagera sig i något viktigt om man känner sig lite vissen, än att läsa en Mia Törnblom-bok. Vill man känna sig behövd och sedd tror jag att det ger ett mer tydligt bevis på att man faktiskt är behövd om man till exempel ställer sig i kassan på Kupan eller hjälper barn med läxläsning på eftermiddagarna än om man ställer sig och rapar positiva affirmationer om att man är värdefull ensam framför spegeln. För vem ska bekräfta de där tomma orden när jaget bevisligen inte går med på att göra det för tillfället? Jag känner i alla fall att det som behövs är ett litet kvitto eller två utifrån. Från den riktiga världen. För att till exempel jobba ideellt gör faktiskt skillnad på riktigt. Man är behövd. På riktigt. Och i stället för att då tolka det självutplånande; "jag är bara viktig utifrån hur nyttig jag är för andra", så kanske man kan se det som "jag är viktig eftersom jag har en massa energi och engagemang som jag väljer att lägga på (infoga valfri aktivitet). Det är mitt val och jag tycker att det gör mig till en viktig och värdefull person."

Men det är stor skillnad på osjälviskhet och självutplåning. Det ska vara lika okej att välja att lägga en del av den där energin på sig själv också, om man känner att det är det man behöver och mår bra av.

Allt handlar nog om vad man väljer. Att man väljer att agera och vara engagerad i något mer än bara sitt eget "livsprojekt" (hatar det ordet). För då kan man lita på att den dag man inte orkar, när man har rasat ner, då finns det hjälp att få från andra engagerade människor. Jag tror att det är det som är solidaritet. Att vi hjälper och bär när vi orkar och blir hjälpta och burna när vi inte orkar.
Och det för att vi vill ha det så.

(Inte för att vår pappa dött och hans elaka nya fru med lila läppstift och hennes stereotypa snorungar till döttrar tvingar oss. Eller för att samhällsordningen gör oss till tjänare som är tvungna att, på vår bröllopsnatt, ligga med greven i stället för snubben vi gift oss med.)


Individualismen behöver en spark i röven för att inse att renodlad gör den oss ensamma.


lördag 5 maj 2012

Var fri, lilla mink!

Jag vet inte om jag ska se den där dokumentären om minkfarmar som gick på SVT i kväll. Den ligger på deras hemsida och väntar på att jag ska bestämma mig. Den lilla vita minken på bilden plirar mot mig genom gallret. Pepparkornsögon och en liten, rosa knappnäsa.

Någon gång skulle jag vilja jobba på ett djurhem. Ett sådant som tar sig an djur som levt i fångenskap som turistattraktioner och liknande; som har blivit utnyttjade av människan. Jag skulle vilja jobba där och ställa allt till rätta. Som ett stort förlåt till alla de djur som har fått lida i min egen arts våld. Men jag vet inte om jag skulle klara det. Det gör så ont i hjärtat att djuren inte har någon talan. De lider i tysthet, de kan inte säga ifrån, inte protestera. De har ingen egen röst. Det är vad som gör det extra sorgligt; de har ingen egen röst och vi människor utnyttjar det. Ofta utan att tänka. Och så påstår vi att människan är empatisk? Vad säger det om mänskligheten att vi tar oss rätten att utnyttja de som inte har några egna röster?

Jag skulle vilja ta alla instängda minkar till minkarnas paradis där de kan skutta runt i gräset och para sig med varandra och äta något gott och göra annat som minkar kanske gillar.

Djur ska inte bli pälskanter på jackor. Djur ska inte sitta i bur.


torsdag 3 maj 2012

Inte gjord för

I går satt jag ute på trappan i bara linne. Skorna och strumporna låg i en hög på ett av trappstegen. I trädgården sprang de runt med bara överkroppar och kastade boll. På stan åt folk glass. Buskarna vid skolan slog ut. Igår var det varmt och soligt och ingenting var omöjligt eller svårt eller jobbigt. Isbergen smälte till små kullar i majsolen.

Idag sitter jag i soffan och kylan kryper in genom mina jeans. Jag kurar i hop mig för att komma åt min egen kroppsvärme. Värmer mig själv. Snart måste jag gå till skolan. Jag är inte gjord för att frysa!

Det var länge sedan jag längtade så mycket efter sommar som i år.

onsdag 2 maj 2012

Jag, Katten Katten och den Andra Katten

Idag när jag gick till skolan träffade jag på Katten Katten. Jag kallar honom så. Han är svart med vita tassar och mage och med en sådan där vit stråle i ansiktet. Katten Katten är inte ett dugg skygg; han kommer skumpandes över gatan för att hälsa på mig. Blundar och spinner när jag kliar honom mellan öronen. Går slalom mellan mina ben. Stryker kinderna mot mina händer och buffar mig på benen. Ryggen kröks mot himlen. Första dagen med bara fötter i skorna. Vi har det trevligt, Katten Katten och jag. Det gör inget att jag sitter på huk och känner hur benen långsamt domnar bort. Men! Plötsligt spetsar Katten Katten öronen och står orörlig med blicken fäst på något bakom mig. Nu skiter han fullständigt i mig. Jag vänder mig om och får syn på en Annan Katt. En helsvart en i färd med att korsa vägen. Jag är glömd för Katten Katten, som nu hukar sig och börjar smyga mot den intet ont anande Andra Katten. Katten Katten ser ut som en hårig limpa på hjul.

Nu undrar jag: om man ser två svarta katter korsa gatan, tar de liksom ut effekten av varandra då?

Säg något

Ibland blir man så där glad i hjärtat. Glad och lite vemodig.
Som när man står och bläddrar på måfå bland pocketböckerna i en bokhandel i Visby, och plötsligt kommer ett nästan glömt minne över en. En bok jag läste för länge sedan. Flera gånger. Lånade och lämnade tillbaka. Lånade igen. Osäker på vad jag skulle läsa? Den stod i hyllan och väntade på mig, full med stämplar längst bak som jag själv var anledningen till. Jag förstod mer av den ju fler gånger jag läste den. Jag förstod aldrig hela. Men den var vacker. Konstigt att jag glömde den, för den påverkade mig mer än vad jag trodde då.
Välbekanta ord och känslor och bilder i huvudet kommer tillbaka. Jag var tretton år. Lukten av bildsal, smällande skåpdörrar och de knarrande rottingstolarna på biblioteket.

Säg något