söndag 10 juni 2012

Eskapism


Den där andra verkligheten som vi letade efter. Drömde oss bort till, skrev om, saknade och hoppades på. Passagen till en annan värld. Den omöjliga. Den finns!

Känn efter bakom datorskärmen och upptäck att det inte finns något där, trots att det finns ord och bilder på framsidan. Ord och bilder vars motsvarighet inte finns i den värld vi lever i. Det går nästan, nästan att ta sig in i den där andra världen, bara en tunn glasruta i vägen. Vi kan inte riktigt lämna den första, men vi är inte riktigt kvar där heller.

Två världar samtidigt. Eller ingen.

Var det vad vi letade efter, det där mellanläget? Var inte det vi längtade efter något helt och fullt? Att helt gå upp i den nya, som skulle vara oberoende av den gamla, istället för att fastna mitt emellan?

lördag 9 juni 2012

Abstrakt

Ibland känner man något utan att veta vad det är.





Making the obvious obvious. Maybe.


I antikens Rom byggde man Colosseum för att distrahera folket. Bröd och skådespel. Så kunde politikerna ägna sig åt skojigheter som maktmissbruk och korruption i fred, eftersom de människor politikerna representerade satt på arenan och avnjöt gladiatorernas kamp. Makthavarna utnyttjade och understödde kort sagt folks okunskap, eftersom de själva kunde dra nytta av den.

I takt med att jag har börjat skaffa mig kunskap om saker och ting (politik, feminism, miljöfrågor med mycket mera) har jag verkligen börjat värdera kunskapen för dess egen skull. Alla nya perspektiv den ger mig, alla insikter och alla nya frågor den får mig att ställa. Det blir nästan som ett beroende; ju mer man vet desto mindre upptäcker man att man vet. Jag skriver inte detta för att framhäva min egen förträfflighet, utan för att jag genuint önskar alla andra den positiva förändring av, ja, livet, som detta har inneburit för mig. Det får en att må så himla bra med sig själv att veta att man är betydligt svårare att lura än vad man kanske var innan.

Kunskapen, viljan att veta hur saker egentligen ligger till, tror jag är den enda vägen till att skaffa sig vettiga värderingar och fatta genomtänkta beslut. Kunskap är makt, heter det, och nuförtiden tjatas det om konsumentmakt hela tiden och överallt som något sorts mantra. Och det stämmer; konsumenter har en otrolig makt, men för att kunna göra den makten rättvisa krävs kunskap. Kunskap om vad ens val leder till. Samtidigt som företagen ständigt påpekar för oss att makten ligger i våra händer; det är vi som bestämmer vad de ska sälja, så verkar de konstigt ovilliga att tillhandahålla den kunskap vi behöver för att kunna göra valet ”ska jag köpa detta företags produkter/tjänster eller inte?”. Delar av den lyfts kanske fram; säljer H&M linnen av ekologisk bomull är det klart att de framhäver det. Däremot är det inte lika intressant att tala om att färgen som används till att färga den ekologiska bomullen inte är riktigt lika ekologisk. Mer cancerogen, faktiskt. Skulle de göra det skulle den kunskapen (hoppas jag de dagar jag får för mig att människan i grunden är en empatisk varelse som kan värdera människoliv på andra sidan jordklotet högre än ett linne i en ny fräsch färg som passar till nya koftan) leda till att vi inte vill köpa deras produkter över huvud taget, och det är kanske inte storföretagens drömscenario. Får man inte intrycket av att de förespråkar konsumentmakt bara när den stämmer överens med de ekonomiska intressena? Som att de kanske, genom reklam, försöker styra opinionen i en viss, för dem gynnsam, riktning? Känns inte det som, jag vet inte, hyckleri?

I dagens samhälle känns det ibland som om det inte är mycket bättre beställt vad gäller kunskapen än i antikens Rom; politiker, chefer och andra makthavare kan verka relativt ostört bakom sina fina fasader av ”vi bryr oss om er, titta, en KRAV-märkt kyckling!” medan vi sitter och avnjuter gladiatorernas kamp på TV4 och slösar hjärnceller på att vara insatta i turerna kring prinsessan Madeleines kärleksliv. Eller grannens nya grill.

Vi är lurade. Distraherade. Jag vet att de största problemen av alla är de strukturella; ojämställdheten, den orättvisa fördelningen av resurser och allt det där som ger blanka fan i om vi köper KRAV-kyckling. Det är systemet som är fel. Jag vet också att individualismen upphöjs in absurdum och tycker själv inte att det är speciellt bra, men å andra sidan är jag en stark anhängare av fenomenet balans. Strukturerna måste rivas ner och byggas om, det måste finnas en vilja från de som har makten att göra det. Det är det viktigaste. Men vi med ICA-kassen och valsedeln i handen måste göra vårt också. Inte spela snedvridna system i händerna i onödan. Kräva tillbaka lite av den makt som tagits ifrån oss genom att inte låta oss luras. 

Dagens tips, följdaktligen: nästa gång du känner för att se på Gladiatorerna eller Minuten, eller läsa en skvallertidning; motstå impulsen och kläm en dokumentär eller två på SVTPlay (den här till exempel). Eller läs en bok (kanske den här?). Kanske inte lika roligt men du ger dig själv kunskap. Du ger dig själv förutsättningarna att göra det bästa av den makt som du, som varje enskild person, har.

Konsumentmakt och medborgarmakt utan kunskap är bara ett skott ut i mörkret.

fredag 8 juni 2012

Det naturliga urvalet

Jag längtar ofta tillbaka till när jag var barn. Kanske för att världen var större och mer magisk då. Men, det finns en sak som är helt oslagbar med att vara (nästan) vuxen;

de vänner man har omkring sig, de som stannat kvar, är de personer man själv valt. Eller som har valt en.

Morgonen fåglarna blev galna








Någon i min soffa


Det sitter någon i min soffa och undviker tvångsmässigt att somna. Det verkar som om att hon vill uppleva gryningen, om att hon vill gå ut och känna den i hela kroppen och vara den första som får se den nya dagen. Hon förnekar konsekvenserna hennes vaka får. Intalar sig själv att det är värt det. Hon letar efter livspoesin och hoppas att den finns där framme, vid soluppgången. Bara hon lyckas hålla sig vaken.

Det sitter någon i min soffa och kämpar mot sömnen och sitt bättre vetande.

Det ljusnar, men solen går nog inte upp riktigt än.

torsdag 7 juni 2012

Om film och musik

Jag tittar inte så mycket på film. Det är dumt. För det finns mycket bra film.

Det är att hitta de bra filmerna som är det svåra. Jag tycker inte alls om romantiska komedier och smöriga dramer. För att inte tala om actionfilmer. Nej, det jag har märkt att jag verkar gilla är lite... udda filmer. Filmer som de flesta nog skulle kalla lite småtråkiga. Långsamma. Men jag gillar när det går långsamt. När man kan sitta i flera minuter och bara betrakta ett enda ansikte, se hur tankarna snurrar där innanför. Och jag tycker om när det är som i verkliga livet. När de inte får varandra i slutet.

Det kanske låter konstigt att det kommer från mig, som själv är musiker, men de mest drabbande filmer jag sett, de jag tyckt bäst om, är de i vilka musiken är väldigt sparsmakad. Kanske inte finns alls. Ingen soloviolin när de kysser varandra, inget ledset piano som leder hjälten hem längs regniga gator när festen är slut, ingen glad poplåt i serien med klipp när de är nyförälskade och tar roliga parkort i en fotoautomat. Ingen orkester när någon dör. Bara ljudet av frasande kläder, bilarna utanför, andningen och tystnaden. Gråten som bryter tystnaden i tusen bitar.

Att lägga stråkar på gråt är att ta udden av den. Förringa den. Få den att framstå som något den inte är; vacker. Gråt är inte vackert. Gråt är fult. Ensam gråt är det fulaste och vidrigaste av allt. Det är inte fel, men fult. Inte en stråkorkester så långt örat kan höra.

Därför tycker jag om när det inte finns någon musik i filmer. Känslan tar ingen omväg. Precis som i verkligheten.