Att va osäker och svag är precis vad hon behöver va

Jag och Björkflickan sitter tillsammans i hennes soffa. Hennes ansikte lyser svagt blått i skenet från datorskärmen. Fönstret är halvöppet. Det doftar kväll.

”Här, titta här!” säger hon upphetsat. ”Läs!”

Hon skjuter över datorn i mitt knä, och jag ser att hon har googlat fram texten till ”Trumma trumma” med Den Svenska Björnstammen. En mening är markerad. Björkflickan ser uppmärksamt på mig medan jag läser.

Att va osäker och svag

är precis vad jag vill va

”Visst är det underbart?” säger hon. Jag funderar en stund. Jag är inte säker på att jag ser det underbara i det. Så jag svarar att det kanske är underbart. Björkflickan skakar på huvudet som om jag inte fattat något alls.

”Det är underbart! För det är ju en kille som sjunger! En snubbe, en man, en kille som tjejer blir kära i för att han är med i ett rätt coolt band. Och som vågar säga att han vill vara osäker och svag! ”

”Ingen vill väl vara osäker och svag?” inflikar jag.

”Klart man inte vill, men ibland vill man det ändå,” svarar Björkflickan.

Sedan sjunker hon in i sig själv, som hon brukar göra när hon ska försöka förklara vad det är som händer där inne. Hennes ögon får något fjärrskådande över sig.

”Sådär undermedvetet. När man är ensam så vill ens undermedvetna det för att det hoppas att det ska komma någon säker och stark och ta hand om en, du vet. Så ibland vill man det. Fast man samtidigt inte vill det eftersom man vet att man blir så jobbig och klängig och skrämmer bort folk. Men det är ju ända sättet att få folk att bry sig… I alla fall om man är en sån som jag.”

Hon ger mig en liten blick för att förklara att hon inte räknar in mig bland de som missförstår och försvinner. Hon vet att jag stannar. Sedan fortsätter hon betänksamt:

”Och killar får ju inte vilja det heller! Det är ju, vad är det de säger… omanligt.”

Hon blir tyst en stund. Jag ser att det är mer på gång och väntar ut henne. Hon ser inte ut att sjunka djupare ner i sig själv, utan snarare vara på väg upp igen, och det gör mig så glad! Björkflickan verkar ha hittat ett litet rep av hopp att klättra upp för. Lågan fladdrar inte oroligt längre, den brinner ganska stadigt.

”Jag pratade med den nya tjejen, Trassel, förut,” säger hon tillslut med ett litet leende på läpparna. ”Hon sa att om det kunde bli kodat som manligt att vara sådan kanske statusen på det beteendet höjs, och då… kanske det skulle bli mer okej för mig också att vara sådan ibland. Då kanske jag inte skulle skrämma bort.”

Björkflickan ler nu med hela ansiktet.

”Det är därför det är underbart!”

Utanför fönstret börjar fåglarna säga god natt till varandra och tystna.