Det här med säsongsbetonad verksamhet...

En kväll i november. Stjärnorna är högre upp och längre bort än någonsin. Luften jag andas ut blir till ett moln i mörkret. De sista löven har fallit, de sista blommorna har vissnat och fönstren jag passerar lyser hemtrevligt mot mig, som små tittskåp. Det ser så varmt ut där inne. Och det är så kallt här ute. Jag måste gå långsamt för att inte halka. Gatorna glittrar av ett tunt lager froststjärnor. Allt är så fridfullt, på något sätt. Staden förbereder sig för vintervilan. Höstmelankoli. Långt borta hörs ljudet av...

... glassbilen.

Kvällsbetraktelse

På den här väggen har det suttit minst fem olika sorters tapeter.

Bara den som sitter ytterst syns.

Men alla finns där.

Alla har tjänat sitt syfte när de satt ytterst

och nu bär de upp det allra yttersta, slutgiltiga lagret.

River man i det så syns alla de gamla också.

Jag skulle inte vara jag utan alla dem jag en gång varit.

De bär upp mitt yttersta lager.

De syns inte längre.

Men när det yttre lagret rivs 

upptäcker jag att de aldrig slutat finnas.

Och att mitt yttersta lager är så tunt.

Glesbygdsnytt

Jag har ordinerat mig själv vila i helgen, efter insikten om att jag i torsdags och fredags småsprang (emellanåt spurtade) i stället för att gå. Folkmusiknatta pågår för fullt i Falun, det är första året som jag inte är där. Men, nattsudd kändes inte som något min kropp skulle uppskatta just nu. Tyvärr.

Så nu är jag återigen stationerad ute i vildmarken. Det mest dramatiska som händer här är att Tiger återigen fått på nöten av någon grannkatt, och nu har en dräneringsslang insatt på ena sidan av halsen. In genom ett hål och ut genom ett annat. Det leder ut var. Jätteäckligt. Jag var inte med till veterinären, men pappa berättade att så fort Tiger blev utsläppt ur transportlådan så gömde han sig bakom en vattenpump, och enda sättet att få ut honom därifrån var helt enkelt att ta på sig ett par tjocka arbetshandskar och stoppa in händerna bakom pumpen. Aj. Handskarna kom också till nytta när han skulle i och ur lådan. Han hatar att vara instängd. Och han hatar att åka bil. Han jamar sitt mest misshandlade mjau för att verkligen understryka hur otroligt hemskt det är. Nu måste han vara inne ett tag, för att vi ska kunna få i honom hans penicillin. Risken finns annars att han känner sig illa behandlad och rymmer. Just nu är han instängd i lillhuset (ett av växthusen om någon oinvigd undrar). Det går att komma in dit genom en dörr i affären, alldeles bredvid toaletten, så varje gång man går förbi där kan man se genom fönstret i dörren hur han sitter där och blänger misslynt på en.

För mig, som är löjligt svag för ett par stora, bärnstensfärgade kattögon, är det nästan psykisk tortyr att behöva stänga dörren i ansiktet på honom så han inte smiter ut. Fast jag misstänker att han inte mår lika dåligt som han utger sig för att göra. Han är nog mest sur.

Undrar om man kan skicka katter på parterapi?

Med ögon känsliga för lila

Igår morse vaknade jag halv fyra. Jag försökte somna om men det enda jag kunde tänka på var att om tåg ett får göra tre luciatåg på en och en halv timme, och schemat absolut inte får spricka, vad gör man då om någon måste gå på toaletten? Ska man vänta då eller springa vidare till nästa ställe ändå? Jag gav upp mina försök att somna och gick upp vid halv fem.

 Igår morse fick jag vara med när solen gick upp. Och plötsligt såg världen ut såhär.

Why do you fly up side down?

Ett av mina favoritbarnprogram är nog Snobben. Jag har tyckt om det ända sedan jag var riktigt liten, och skummar faktiskt fortfarande igenom barnkanalens tablå när jag är hemma för att se om de råkar sända lite Snobben. Jag tror att mina ömma känslor för det programmet helt enkelt beror på att allt inte är så fruktansvärt tillrättalagt och glättigt. Huvudpersonen Karl är en så fantastisk antihjälte; allt han rör vid förstörs. Han kan inte göra någonting rätt. Ständigt utfryst och retad av sin omgivning, men alltid lika hoppfull. Någon gång måste det ju bli hans tur?

Karl är den man älskar mest just för att han inte är perfekt. Han är en av få figurer inom barnprogramsvärlden man faktiskt kan känna igen sig i. Han är en karaktär skapad med omsorg och respekt; respekt gentemot honom själv och respekt för barnen som ska titta på programmet. En titt på dagens barnprogram ger mig intrycket av att skaparna tror att barn är varelser bara lite mer avancerade än amöbor. Det mesta är en förolämpning mot deras intelligens.

Sämre dagar känner jag mig lite som Karl. Karl som är övertygad att han är oälskad och att meningen med hans liv är att misslyckas. Då påminner jag mig själv om att folk faktiskt tycker om Karl.

(En annan anledning till att jag älskar Snobben är den fantastiska musiken! Återigen ett tecken på respekt och lite hantverksskicklighet. Bakom musiken står Vince Guaraldi Trio, ett hett spotifytips. Jag hörde denna låt för första gången igår. Underbart! Bjällerklang!)

Jag har en plan...

... tajmad och klar in i minsta detalj.

Min nya strategi för att överleva julen i år är helt enkelt att försöka göra den så behaglig som möjligt. Ingen mer stress. Tacka nej till saker (i alla fall till det jag inte redan tackat ja till...). I detta syfte planeras även en paketkalender åt mig själv. Och igår inhandlades glögg, lokalproducerad Vildmarksglögg. Och snart får jag kanske reda på hur färgningen av mammas gamla näbbstövlar gick. Tänker nämligen känna mig nordiskt helylle i vinter! Ett annat steg i min plan är att fixa den ultimata julskivan av julmusik jag har på min dator, att spela i affären så vi slipper "Jag såg mamma kyssa tomten" och annat otäckt. Och så ska jag skaffa skivan med denna låten på. Om inte den kan göra min jul så vet inte jag.

Vildmarksglöggen tittar fram ur vildmarken...

Livstecken

Just nu avnjuter jag Höstlov i Horndal. Men mitt hjärta blickar fortfarande ut över Göteborg uppifrån Skansen Kronan. Den staden, alltså... och Fina Stina!

I ärlighetens namn så är mitt lov inte så mycket lov. Med jämna mellanrum får jag stressattacker av att tänka på lucia (detta har dock resulterat i att jag ritat upp ett tidsschema med tillhörande mobila enheter som symboliserar företagen vi ska lussa på. Ett jättestort. Nu har jag koll), och när jag är tillräckligt sansad för att sluta sitta och vagga fram och tillbaka i fosterställning, tuggande på en gammal toffla, är det jobb och prismärkning av tomtar, tomtar och tomtar som gäller. Tomtar med ben, tomtar utan ben, tomtar med ansikte och ben, tomtar med ansikte men utan ben och vita och svarta och röda; alla luddiga och förpackade i inbrottssäkra plastpåsar. Imorgon blir det i alla fall lite sjunga och spela; minnesgudtjänst i Avesta. Party. Nädå, det kommer att bli jättefint. Roligt att musicera med folk utanför skolan ibland, pröva vingarna litegrann och upptäcka att jag Kan Själv.

Dagens mest spännande händelse var för övrigt när jag i morse hann smörja in händerna med tandkräm innan jag insåg att tvålen nog varit ett lämpligare val.

Detta var en liten lägesrapport från mig i all enkelhet; jag kommer inte att blogga mer förrän jag är tillbaka i Falun, vilket borde bli söndag kväll. Nu ska jag framhärda i mina försök att vrida tillbaka dygnet. Hittills har det företaget gått... sådär.