En kväll i november. Stjärnorna är högre upp och längre bort än någonsin. Luften jag andas ut blir till ett moln i mörkret. De sista löven har fallit, de sista blommorna har vissnat och fönstren jag passerar lyser hemtrevligt mot mig, som små tittskåp. Det ser så varmt ut där inne. Och det är så kallt här ute. Jag måste gå långsamt för att inte halka. Gatorna glittrar av ett tunt lager froststjärnor. Allt är så fridfullt, på något sätt. Staden förbereder sig för vintervilan. Höstmelankoli. Långt borta hörs ljudet av...
... glassbilen.
Underbart! Precis sådär som det faktiskt är. Allt är sällan helt fläckfritt, men det har sin charm i alla fall ;)
SvaraRaderaJAAAA ge mig en LIKEkanpp.
SvaraRaderaFina ord!
Det är därför man älskar livet trots allt ;)
SvaraRadera