Dagen innan sista inlämningsdag har jag producerat följande: fem sidor science fiction-novell, två sidor fortsättning på tidigare påbörjad text, innehållandes indirekta repliker och erlebte rede, samt en dryg sida rolig historia på hexameter. Kvällens slogan är med andra ord: ordbajs. Här har ni er lite hexameter med musikhumor i till livs! Det var morfar som berättade den för mig. Jag ställer mig tveksam till om det faktiskt var röret som användes under konserten som fagottisten satte sig att fila på, eller om det var ett annat (jag spelar ju inte fagott men det låter lite riskablet att börja mixtra med ett rör på vinst och förlust under konsert om det inte är panikdåligt...), men för enkelhetens skull lät jag det vara så.
En orkesterhistoria
Varje gång som en ny dirigent kommer till vår orkester
brukar vi i regel skoja till det med denne.
Inte så att vi menar nåt illa men ni måste medge
musikerjobbet blir lättare om dirigenten har humor.
Man kan dock inte ha tur varje gång, till exempel, i våras
fick vi en karl med lite väl hög uppfattning om sig.
Repen blev plågsamma och orkestern var rörande enig:
nu ska det skämtas och skämtas rejält för arbetsmiljöns skull.
Denna gången väntade vi fram till själva konsertda’n,
att ha nåt att se fram emot hjälpte oss klara av repen.
Jobbet föll på vår fagottist då hon hade ett solo.
Solot följde på närmare etthundra takters paus,
under vilka vår fagottist tog fram kniven ur väskan,
drog av röret från munstycket, började fila och tälja.
Det var i sig inget konstigt; hon hade väl bara ett dåligt
rör, tänkte vår dirigent och fortsatte vifta med pinnen,
tryggt förvissad om att när det verkligen gäller så har hon
filat klart på sitt rör och fagotten kan låta som vackrast.
Men när det bara återstod tio takter till solot
upptäckte vår dirigent med viss oro att hon, fagottisten,
satt där och fila’ och täljde på röret till synes helt obrydd.
Vår fagottist fick en brysk liten viftning med pinnen åt sitt håll
men det verkade som om hon glömt att hon snart skulle spela.
Svetten började rinna i ansiktet på dirigenten.
Vi som satt i blåset och såg båda två hade roligt;
fem takter kvar och paniken kändes tydligt från pulten,
”du ska ju spela, din blåsarjävel, två takter kvar nu!”
Utan nån större brådska tog fagottisten ett sista
tag med kniven, blåste på röret och skruvade fast det.
Med endast en takt kvar tog hon kniven och körde i låret.
Sedan satt hon fagotten till munnen och spelade solot.
Detta kunde vår dirigent tyvärr inte höra;
Han låg avsvimmad nedanför pulten resten av satsen.
Sedan hällde någon i honom ett glas med rödvin
och då kvickna’ han till igen och vi slutförde stycket.
Vi fick dock göra det mesta själva, han var ganska chockad.
För vad ingen hade berättat för honom var att
vår fagottist sedan många år tillbaka har träben.
