Kanske var det mitt livs beslut

För några dagar sedan ringde de från Vadstena och erbjöd mig en plats. En sopran hade hoppat av. 

Jag hade en plats, om jag ville ha den.

Jag tackade nej.

Kanske var det mitt livs dummaste beslut. 

Ungefär hälften av tiden tror jag det.

Banan låg spolad, spåret uppkört. Alla pilar pekade åt samma håll.

Hade jag följt vägen hade jag förmodligen nått framgång. Jag är bra på det jag gör. Jag hade blivit Någon.

Jag svängde vänster och brakade rätt in i skogen.

Kanske var det mitt livs bästa beslut.

Hade jag tackat ja hade jag kommit från fyra år klassisk sång till två år klassisk sång, och sedan förmodligen gått vidare till ännu fler år av klassisk sång och sedan hade jag ägnat mitt liv åt klassisk sång.

Jag var bara tvungen att se vart den där lilla skogsstigen som försvann in i skogen på min vänstra sida tog vägen.

Annars hade jag sprungit rätt fram på lätta fötter men med en tung fråga.

Hur hade det kunnat bli?

Pappa tyckte att jag nog valde rätt. Annars hade jag riskerat att bli en broiler.

Mitt förnuft och min sånglärare och min begåvning tycker att jag valde fel.

Tacka nej till Vadstena? Tok!

Vad tyckte jag?

Men jag måste undersöka. Jag vill nog inte kunna bara en sak, även om det är en fantastisk sak.

Jag vill inte veta om bara en sak, ett sätt att leva.

Den krokiga vägen fram är kanske inte den lättaste.

Men det är den som kommer att vara mest värd i slutändan.

Så jag inte kommer fram med en massa frågor rinnandes som svettpärlor ner för kinderna.