(Det blev ingen lång vila. Det gick inte. Nu har jag författat del två i den här romanen, utifrån kommentarerna på facebook. Nu ska jag ut och åka skidor!)
För det första vill jag säga att jag håller med om att idén att bussa runt folk i Saltsjöbaden under parollen ”odla ditt klasshat” är fel väg att gå för att lösa problemet med samhällets ojämnt fördelade resurser. Där är vi överens. Men det känns som om vi går förbi varandra lite; det jag ville ta upp med det här inlägget var inte att så mycket att Allt åt Alla använder sig av fel metoder, som varför de gör det och varför det är så farligt. Varför hat och avsky är så farligt.
Min tes är att hat föder hat. Att det här problemet bara går att lösa om vi närmar oss varandra, över klyftorna, och hittar ett gemensamt mål att jobba mot. Förslagsvis allas rätt till ett värdigt liv. Som dagens samhälle ser ut så tillgodoses inte den rätten. Bättre och sämre betalda jobb kommer alltid att finnas, men skillnaden måste ligga inom det rimligas gräns. Det är det viktiga. Skillnaden mellan fattiga och rika ökar, barnfattigdomen ökar, enligt siffror från 2008 (hittade inga nya, är inte så duktig på att söka statistik, men jag kan tänka mig att det ser hyfsat likadant ut fortfarande) äger 1% av Sveriges befolkning 30% av Sveriges tillgångar. Detta är inte rimligt. Detta borde uppröra alla. Oavsett klass.
Det är därför jag blir så rädd när Tommy häver ur sig att de där i bussen är nog såna som inte jobbar, som inte har gjort sig förtjänta av pengar. För att han helt enkelt inte verkar vilja närma sig problemet. Fråga. Försöka förstå. Han verkar anta att vill man tjäna pengar, så kan man.
Jag blir lite bekymrad nu, när Leo pratar om ”vänsterpatrask” och ”orgie i avundsjuka” , och Amanda skriver ”kommunister” (menade du själva föreningen Allt åt Alla, eller samtliga som åker i bussen? Vill bara reda ut så det inte blir något missförstånd :P) och använder uttrycket att de borde ”skaffa sig ett liv” i stället för att vara avundsjuka på andras. (Länk till tråden
här.) No offence i övrigt, kompisar, men jag hoppas att ni kommer att förstå av texten här nedanför varför jag blir lite fundersam över dessa formuleringar. Vi kan ju konstatera, som Alice säger, att det reportage debatten bygger på är en generalisering. Så jag undrar: borde vi inte försöka höja debatten över nivån i detta generaliserande reportage i så fall?
Låt oss ponera att man har rätt till alla de pengar man tjänar och skattar för (huruvida lönerna verkligen är rättvist satta är en annan diskussion i vilken jag har för lite på fötterna för att vilja ge mig in, hoppas ni respekterar det). Men man har inte rätt att vara likgiltig. Samhället är alla vi tillsammans och vi har en skyldighet att försöka förstå varandra. Vi har en skyldighet att ställa oss över generaliseringar om bortskämd, självisk överklass och avundsjuk, lat arbetar- och underklass. Men nu gör vi det så fruktansvärt svårt för dem, som är vår motpart, att förstå oss eftersom vi gömmer oss bakom hatet, bakom schablonerna. Nu är det bara generaliseringen av överklass (min motpart, jag identifierar mig mer med dem som vänder på varenda krona eftersom jag lever på studiebidrag) jag ser. Det är därför jag bad Tommy och herr Backslick att motbevisa mig. Eftersom jag hoppas och tror att de inte är sådana som de framstår. Allt åt Alla förser nu överklassen med samma problem. De framstår som avundsjuka och missunnsamma och gör det ännu svårare för Tommy och polarna att förstå att man inte tillhör de undre klasserna enbart på grund av att man är lat.
Alla har inte samma förutsättningar att ”skaffa sig ett liv” (jag skulle vilja säga att ett liv inte är något man skaffar sig, det är något man föds med). Alla har olika möjligheter att skapa mål och uppnå dem. Olika förutsättningar. Ekonomiska, fysiska, psykiska. Ens människovärde ska inte avgöras av dessa förutsättningar. Ens rätt till ett drägligt liv med tak över huvudet ska inte avgöras av dessa förutsättningar. Alla har heller inte samma mål, men ingen ska behöva ha tre jobb samtidigt för att klara hyran, för att det mål man har med sitt liv inte värderas högt nog av det samhälle eller den marknad som sätter lönerna.
Jag tror inte att vi kan jämställa den löst sammansatta organisation som Allt åt Alla är (jag vill poängtera att jag själv inte sympatiserar med dem på alla punkter) med de personer som betalar 50 kr för att åka med på bussen. Allt åt Alla klassar vad jag förstår sig själva som kommunister, men jag betvivlar att de tycker att Stalin var en himla go gubbe. Vi kan väl komma överens om att till exempel Sovjet står för en typ av kommunism som spårade ur fullständigt, och inte är representativt för vad de som idag kallar sig för kommunister vill uppnå?
Passagerarna tror jag snarare består av folk som är arga och uppgivna. Besvikna på en samhällskonstruktion som har övergett dem. Som lägger över allt ansvar på individen. Misstänkliggör och skuldbelägger alla som av olika orsaker inte klarar av att jobba. Förringar de värden som också är viktiga att jobba för, men som inte ger ett ekonomiskt mätbart resultat. Får man inte tillräckligt betalt, ja då är det väl man själv som inte jobbat tillräckligt hårt.
Jag tror inte att de är ute efter att vara elaka mot överklasskidsen. Jag tror att de är desperata. Har förlorat hoppet. För att de hela tiden får veta att de är värdelösa, att de borde jobba hårdare, inte vara så jävla flummiga, det är deras eget fel att de inte har råd med sitt boende. Inte ser någon möjlighet att förändra. Jag tror inte att de är avundsjuka för att de inte också har en villa i Saltsjöbaden och pengar till att åka utomlands varenda lov. Jag tror att de är uppgivna för att det finns de som har så mycket, mycket mer än de behöver medan andra inte har något alls. Och att de som har så mycket ger intrycket av att se ner på dem som har så lite. Rättfärdigar sitt eget överflöd, må vara egenhändigt ihoparbetat, med att de som inget har nog bara är lata och gnälliga. Jag säger inte att det egentligen är den gängse synen inom överklassen. Men jag säger att det är så det framstår, med hjälp av uttalanden som Tommys. Det handlar, som tjejen som jobbar inom vården säger i inslaget, om ett värdigt liv. Rätten att ha ett hem och ett värde. Ilska över att resurserna är så snett fördelade. För att ”klasshatet” inte ska kunna slå rot och blomma upp måste parterna börja försöka förstå varandra. Se hela bilden. Mötas på mitten. Jag har sagt det förr men säger det igen, för att det är vad jag tror och jag tror att det är viktigt. Vi måste försöka förstå varandra. Inte odla hatet och spä på varandras fördomar. Det är vad herr Backslick och hans kompisar gör när de kastar enkronor efter bussen. Det är vad Allt åt Alla gör när de reducerar överklassen till djur att peka på genom en glasruta. Vi måste förstå att vi är människor och hör ihop. Är beroende av varandra. Har rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. Inte har råd att hata varandra.
Desperationen, frustrationen och ilskan projiceras på Tommy och hans polare, som för låginkomsttagarna, de fattiga och de utförsäkrade, de som blir orättvist behandlade av ett system som inte är till för de som bäst behöver hjälp, symboliserar det strukturella förtrycket och förnedrandet av dem som inte har. Jag känner det själv, det där hatet jag hävdar att det är så viktigt att vi undviker. Trots att jag själv har det bra. Möjligtvis för att jag vet att det yrke jag siktar på förmodligen kommer att innebära ständig ekonomisk kris för min del. Trots att jag vill påstå att det är ett viktigt yrke. Alldeles säkert för att jag känner med dem som har betydligt mindre än jag. Därför ligger även jag i riskzonen för att dras med i detta hat. Vilket är synd, eftersom ilskan hade gjort bra mycket mer nytta riktad mot politikerna. Eftersom det är av högsta vikt att Tommy och busspassagerarna skapar en förståelse för varandras situation. Eftersom vi måste, måste, måste höja oss över den skitkastarnivå som förekommer i SVTs inslag.
Jag hoppas att jag har lyckats styra över fokus till vad det var jag egentligen ville höja min röst mot!
