Snart...

Förmiddagen har ägnats åt städning. Det är ju första advent i morgon! Jag klarar mig bra utan så mycket julpynt, men mina julgardiner ska finnas där. Änglaspel är något jag inte heller vill uppleva en jul utan. Änglaspel kan vara enormt irriterande, om man till exempel har det tänt när man sitter och äter. Men en kväll, någon gång ibland, tillsammans med lite glögg och en färsk lussebulle är det nästan magiskt!

Blond Sopran Tipsar

Jag har nu knäckt förkylningens gåta, känns det som. Så här fort har en förkylning aldrig gått förut! Eller, jag är fortfarande tämligen täppt i näsan, men nu är jag ju sångerska och väldigt halsfixerad. Och faktum är att jag bara hade ont i halsen i tre dagar! Jag kände ett plötsligt behov av att skriva ner receptet på mitt tillfrisknande, så jag inte glömmer det.

Blond Soprans Förkylningskväsare

- Kahn Jang. Börja pimpla så fort du känner att förkylningen är på g.

- Zyx citron, tre ggr om dagen. Även någon dag efter att det slutat göra ont.

- En bamyl att sova på de första två-tre nätterna.

- Ingefärste med honung och citron. Obegränsade mängder!

- Glass (min favoritdel av kuren, helt klart). Kylan dövar halsontet lite grann. 

- Håll käften (inte min favoritdel). Var helt knäpptyst tills det onda är borta. Det försvinner nämligen myckat snabbare då än om man pratar. Total isolering från omvärlden är att rekommendera. Detta är nog den absolut viktigaste punkten!

- Lite lagom doser frisk luft. Typ en långsam promenad på tio minuter eller så.

- Ät ordentlig mat. Inte Billys eller en påse chips.

- Sov.

Som sångare blir man så låst av att vara förkyld så det är inte klokt. Jag blir ett monster när jag har ont i halsen. Så att äntligen ha en metod som fungerar känns bra! Jag var ju övertygad om att jag inte skulle kunna sjunga på måndag (konsert i Horndal, duett ur Don Giovanni och kanske Trollflöjten), för det brukar ta längre tid för mig att bli bra i halsen än så här. I somras var jag ju däckad i två veckor av Peace&love-förkylningen och tog mig igenom kvalet till Kör-VM på ren viljestyrka...

Och viljestyrka har det minsann krävts av mig för att klara av att vara tyst i tre dagar! Heja mig!

Att läsas långsamt!

Luciarepet avslutades med att vi släckte alla lampor, 

alla ställde sig upp och blundade och sjöng Sankta Lucia. 

Sista versen bara på "o". 

Där och då återfick jag lite av tron på lucia som högtid. 

Att den är något fint. 

En smula långsamhet

Jag var i skolan en stund i dag, mitt hälsotillstånd till trots. Jag satt mest i biblioteket och läste en av Nils Ferlins diktsamlingar. Jag tycker väldigt mycket om honom, har jag kommit fram till. 

När jag gick hem insåg jag att jag går alldeles för fort. Så jag försökte tvinga mig att ta det lugnt; gå långsamt, strosa nästan, hindra pulsen från att rusa iväg. Det var jättesvårt. 

Så fort jag släppte koncentrationen sprang benen iväg med mig. 

Några timmar senare skulle jag ta en sväng till brevlådan. Jag hade hela kvällen på mig. Ändå kastade jag mig ut genom dörren, vände mig häftigt om och snubblade nästan över mina egna fingrar när jag skulle sätta nyckeln i låset. Jag kom på mig själv när jag närmast panikslaget tagit i handtaget för att kolla att dörren verkligen var stängd... vad håller jag på med? 

Den ultimata hyllningen till en smula långsamhet låg på min hallmatta när jag kom hem. Ett vykort från mormor med uppmaningen att ta det lugnt och tända några ljus i novembermörkret. Ett kuvert från mamma med en adventskalender i. Riktiga kort och kuvert med riktiga frimärken på, postade i en riktig postlåda. Förmodligen i går eller i förrgår. Jag blev så glad!

Jag gjorde som mormor sa och tände ett ljus. 

Godnatt!

Improvisera mera!

Om musik vore sömnad så skulle jag definitivt hålla på med jazz. Frijazz.

Eftersom jag är helvetiskt förkyld och därmed tvingad att hålla käft så mycket det bara går, så har jag isolerat mig i min lägenhet hela dagen (förutom de tio minuter jag ägnade åt en kort promenad för att försöka få det att klarna i huvudet. Tyvärr var det lika dimmigt utomhus som i mitt huvud). För att inte gå upp i limningen alldeles av rastlöshet så bestämde jag mig för att inviga min studentpresent Symaskinen. Vad jag syr på kan vi lämna därhän så länge. Men som jag syr den! Min syslöjdslärare från högstadiet skulle gråta om hon kunnat se mig nu.

Mönster? Äh, det löser sig! Det kan jag prova ut!
Sicksacka kanterna? Nee... jag vet ju inte riktigt var kanterna är än så länge.
Sy ihop framstycke, bakstycke och ärmar uppe vid halsringningen innan man syr den långa sömmen längs kanterna? Pöh! Jag har ju inte ens klippt till några ärmar än!
Men... om jag håller uppe ärmen med en hårsnodd sen så blir det jättebra!

Jag viker och skarvar och improviserar fram ett klädesplagg hej vilt. Och grejen är att jag tror att det blir rätt bra! Ibland går det lika bra utan mönster! (De där mönstrena passade sällan på mig i alla fall. Eller så var det bara jag som var usel på att följa dem...)

Improvisera mera, helt enkelt!

Min fräsiga luffarslöjdsnåldyna!

Ni ropar på människor

Ni ropar på människor av stora mått. Vad ger stora mått åt en människa?

Att bli till intet och glömma sig själv för det som är större än hon.

De obotfärdiga ropar. De själva skulle växa till jättar

den stund de böjde sina knän i skuggan av de väldiga tingen.

Men höj era röster tills gudarna vaknar, tills nya gudar reser sig och svarar!

När ingen frågar efter människor mer, då står era människor här.

***

Jag har tröttnat på skärmen och sitter uppkrupen i soffan tillsammans med Karin Boye. Jag blir så glad när jag hittar en dikt jag inte förstår till fullo. "Ni ropar på människor" blir svårare och svårare att förstå mot slutet. Jag förstår mycket av den. Men inte allt. Någon annan kanske skulle ge upp den just därför. För att hon inte förstår. Och det man inte förstår ska man inte blanda sig i?

Jag blir glad när jag inte förstår. För det betyder att det inte är slut. 

Det betyder att det finns mer att upptäcka!

Och, när förstår man något egentligen? 

Finns det någonting alls som är så klart att det går att förstå helt och slutgiltigt?

Rikslarm

Blond Sopran är förkyld.

Lite mer än en månad kvar till Köpenhamnssökningen och Blond Sopran är förkyld.

Mindre än en månad kvar till Lucia. Storrep på torsdag. Och Blond Sopran är förkyld.

Varning! Tilltalande av/petning på/fråga till/annan verbal, kontaktsökande verksamhet gentemot Blond Sopran sker på egen risk. Personskador till följd av att hon plötsligt sprutat eld på Er kan möjligtvis täckas av Er drulleförsäkring. Blond Sopran är nämligen på mycket, mycket dåligt humör. Dessutom bör Blond Sopran faktiskt vara tyst för att halsen ska få vila, men detta är en utmaning för Blond Sopran. En utmaning som gör henne på ännu sämre humör. Rikslarm har utfärdats för att varna allmänheten för detta fruktansvärda. En Blod Sopran med ont i halsen är inte att leka med!

Jag känner mig ungefär som Silla ser ut...

P.S. Ja- och nejfrågor går bra. Då kan jag bara nicka och skaka på huvudet till svar! Om Ni känner att Ni har lust att prata men mindre lust att lyssna kan jag kanske vara rätt person att gå till. Om jag nu bestämmer mig för att vara på skolan i dag. Man kan ju alltid öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano... Får se hur det blir. Sur är jag i alla fall.