Var hälsad, jullängtan!

Precis när bussen passerar Rembo laddar min mobil ur. Jag hade säkert brytt mig mer, om jag inte varit så upptagen med att gång på gång läsa igenom veckoschemat i min kalender. Det finns knappt en ledig fläck kvar att skriva på. Jag försöker greppa hur det är tänkt att jag ska hinna äta och sova. Och binda tärnkransar. Herregud, det går ju inte... Hur mycket är klockan egentligen? Jag böjer mig fram och frågar en medpassagerare. Svaret känns som ett slag i magen. Men... jag skulle ha klivit på min anslutningsbuss i Månsbo backe för tio minuter sedan! Detta har jag bevisligen inte gjort. Jag ögnar panikslaget igenom busstiderna, som står nedklottrade på ett hörn i kalendern. Jo, den här bussen skulle ha släppt av mig för tjugo minuter sedan! Varför händer detta? Är vi så försenade? Med en sorts overklighetskänsla i kroppen kliver jag ändå av i Månsbo backe, där bilarna dundrar förbi i och kastar snörök i mitt ansikte. Kanske medpassagerarens klocka gick fel? Man vet ju aldrig... Jag väntar i kanske tio minuter. Ingen buss. Det är svinkallt. Jag är väldigt försenad till repet i Grytnäs nu. Undrar hur lång tid det tar att gå... Jag lyckas stanna en fotgängare och får låna en mobiltelefon så att jag kan ringa hem. Pappa svarar, det skulle ta för lång tid för honom att åka in och hämta mig, tjugofem minuter ungefär, men han säger åt mig att gå till OK-macken som inte ligger så långt bort, och försöka ringa därifrån. Så ska han se vad han kan ordna. 


Jag traskar iväg till OK. Blir ståendes innanför dörren en lång stund och stirrar som en sinnessjuk på raderna med Pucko i kylen framför mig. Jag är ett pucko. Ett stort pucko. Skolans projektvecka, julkonsert, genrep till lussekonsert, lussekonserten, Musikskolans julkonsert, lucia med skolan, ljuskvällen, binda tio tärnkransar och tre luciakronor, lära mig stämman till Bachkören, pendla mellan Avesta, Horndal och Falun varje dag... Det säger ju sig självt att man inte hinner allt det på en vecka! PUCKO! 


Jag får låna telefonen. Pappa har lyckats få tag på en jobbarkompis som bor i Skogsbo, och han är på väg för att hämta mig. Jag är bara en och en halv timme försenad. Jag tackar hon som står i kassan för lånet av telefonen, går ut på parkeringen och bryter äntligen ihop. Gråter. Frågar rakt upp mot himlen om det är så här det ska vara. Är det här jul? Julefrid? Kommer jag någon gång, någonsin igen att få uppleva en lugn och fridfull jul?


Jobbarkompisen kommer och hämtar mig, jag kan äntligen slänga av mig mina genomblöta ytterkläder i kyrkbänken, ställa mig på körgradängerna och sjunga de två sista sångerna. Sedan är repet slut. 

Såhär ska det inte få bli i år. Jag tänker inte tillåta det. Prognosen ser än så länge bra ut, inte mycket krockar och vi slutar skolan bara några dagar efter lucia. Överlever jag lucia är det lugnt sedan! Jag fick sådan julstämning idag, det är därför jag skriver det här; jag håller på att bestämma mig för vilken koral jag ska spela på pianoprovet i Köpenhamn, och då tänkte jag ta en som jag kan ha användning för annars också. Så det blev "Var hälsad, sköna morgonstund!". Den förknippar jag med lugn. Det är en av få julpsalmer som inte är förstörda för mig. "Var hälsad" sjungs på julottan, när alla mina jobb är klara och de fantastiskt fridfulla mellandagarna ligger framför mig. Årets mest underbara dagar, då jag får ligga på soffan och se på kostymdramer från BBC, äta julgodis och inte göra ett vettigt dugg.

Ungefär det tänkte jag på när jag satt och spelade piano idag.

Nätter och dagar

Jag har inte bloggat på några dagar nu, som uppmärksamma läsare kanske märkt. Detta kan förklaras med att jag har haft besök av världens mest underbara vänner, och då har jag så klart velat umgås så mycket som möjligt med dem! Så då fick datorn stryka på foten.

Vi har haft det helt underbart roligt! Jag saknar verkligen vårat gäng, nu när vi är så utspridda... För att hinna med så mycket som möjligt har vi tagit till nätterna, och ja, det är något speciellt med nätter!
Livet blir lite mer magiskt! Himlen kan ha en miljon olika färger, och prickarna på bilden är inte taskig bildkvalitet utan snöflingor eller älvor eller stjärnor... Tystnaden är full av förståelse och inga tåg går härifrån. På natten känns morgonen på ett sätt som något som någon har hittat på.

Långsam läsning

Ikväll är de flesta ute och roar sig med folkdans och togafest. Men inte jag. Mitt huvud har till min stora irritation gjort ont hela dagen och reagerat på mista ljud. Att sitta och läsa tidningen utanför orkestersalen när folk spelade där inne var en plåga. Så jag tog mitt parti och gick, mycket motvilligt, hem för att spendera kvällen i ensamhet och framför allt tystnad.

Men någonting måste man ju hitta på för att fördriva tiden. Jag blir galen av tristess om jag inte gör någonting, oavsett hur ont i huvudet jag har. Det gäller bara att anpassa aktiviteten till hälsotillståndet. Så jag satte tänderna i en bok jag fyndat på Myrorna: Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë. Jag har länge tänkt att jag ska läsa systrarna Brontë och Jane Austen; men jag har upptäckt att man verkligen måste vara i rätt sinnesstämning för att kunna uppskatta dem. I alla fall måste jag det. Det är så mycket ord. Långa meningar, lätt att tappa bort sig eller tappa intresset. Man måste läsa långsamt. Det brukar jag vara tämligen kass på, men efter två, tre timmar av koncentrerat läsande har jag börjat vänja mig. Och nu flyter det! Varje ord blir intressant, och min överhettade, bultande hjärna hinner med att ta in allt! Jag upptäcker att jag på något vis känner igen Annes språk; kanske är det inte så olikt mitt eget? Vindlande långa meningar, målande och fina men emellanåt med väldigt... självironiskt konstaterande små inpass. Väldigt underhållande!

Och det bästa av allt (så fort man accepterat det, van som man är vid tempot i halvtimmesserier på tv): inte bara orden, utan också handlingen, är jättelångsam! Boken räcker för evigt! Man kan grotta ner sig i detaljer, för alla detaljer får plats! Och tänk så många koppar med varm mjölk med kardemumma i man hinner sätta i sig under tiden! Miljoner!

John Blund och jag

Igår hade jag fruktansvärt ont i huvudet. Seg och trött och gnällig tog jag mig genom dagen, och när jag äntligen fick ställa in mina skor i skohyllan hemma i lägenheten hade jag planerat att ligga på soffan och läsa, dricka te och lyssna på något lugnande. Jag skulle läsa så länge jag orkade, och sedan skulle jag gå och lägga mig och sova minst tio timmar och vakna som ett litet och förhoppningsvis inte förkylt energiknippe!

Hej, sa min dator och det var den kvällen det.

Fast jag kom faktiskt i säng vid tio, efter att med bultande huvud ha slötittat på parlamentet på youtube lite för länge. Och jag somnade. Och sov. Och det är så enormt fantastiskt härligt att sova!

Vid sådana tillfällen minns jag varför jag i femårsåldern var blixtförälskad i John Blund. Han svek mig dock; han hade lovat att komma och hämta mig på natten och så skulle vi flyga upp till hans sockervaddsmoln och gifta oss! Jag hade till och med lagt i ordning min brudklänning (mitt lucialinne) och mina finskor (leksaksskor av plast) bredvid sängen! Den skitstöveln kom aldrig.

Dagens tips blir därför: lita aldrig på killar som kan flyga! Framför allt inte om de jobbar natt också. Då är det bättre att bara sova.

Hemma

När man ser bilder som de här är det lätt att längta hem.

En regnig lördag, tillbringad i soffan med en bra bok och en kopp varm choklad.

En klar höstdag med långpromenad och blåbärsplockning. 

Inga krav. Inga måste. 

Bara lugn.

Att sola sig i glansen

Ikväll var det elevafton. Denna utomordentliga tillställning bjöd bland annat på mig. Jag sjöng Dorabella och en sång ur "Barnets Vaardag" (två a:n blir å på norska); "Vaarmorgen i skogen". Den sistnämnda cykeln är skriven av Agathe Backer Gröndahl, en fantastisk norsk kompositör och pianist, samtida med Grieg. Anita brukar alltid hypa henne varje gång någon sjunger något av henne, men det är Agathe värd! Hon var småbarnsmamma, hade ett helt hushåll att sköta (och en musikerman som inte gjorde många knop hemma), en karriär som konsertpianist, hon hade pianoelever och på toppen av allt detta komponerade hon själv. Hon gick mycket riktigt in i väggen efter ett tag och dog ganska ung.

Jag hittade inte Vaarmorgen på spotify tyvärr, men några andra sånger ur samma cykel. Till exempel den här, som jag också har sjungit vid något tillfälle.

Till min stora glädje gick uppträdandet jättebra! Jag har fått så många komplimanger och känner mig verkligen pepp! Allt både filmades och spelades in; normalt sett brukar jag vänta lite med att lyssna på inspelningar för att hinna få lite distans till prestationen (så typ, ett halvår eller så), men ikväll vågar jag banne mig lyssna på det direkt! Det känns så härligt med så många positiva ord i ryggen! Tack ska ni ha! Nu solar jag mig i glansen, för det tycker jag att man får göra då och då!

Här är en annan som solar sig i glansen!

Sillsillerisillsill

Min moster har en katt som heter Silla. Silla är en enormt gullig katt, med stora ögon och vackra drag. Hon har ett väldigt lågt mjau, hade hon varit människa hade hon definitivt sjungit alt. Vår Tiger låter som en gossopran i jämförelse. Silla tycker om att ligga på sin favoritstol och betrakta de tvåbenta varelserna, äta dubbla portioner mat och att leka med ett snöre som man gömmer under en matta.

Men det här med kameror och posering verkar hon tycka är ett urbota dumt påhitt.