Karaktär har man...

... när man går upp klockan halv sju och springer den där löprundan man lovade sig själv kvällen innan. Trots att det regnar. Och blåser. Och löparkläderna luktar kompost.

... när man trotsar datorns dragningskraft och börjar städa lägenheten så fort man kommer hem från skolan.

... när man lovar sig själv att inte dricka alkohol och håller det.

... när man märker att man gör sig till martyr och i stället bjuder in de som vill hjälpa en att göra det. (Appropå martyrer så skriver Underbaraclara väldigt bra om just martyrer. Kom att tänka på det inlägget i samma stund jag märkte att jag själv höll på att bete mig idiotiskt, och tack vare det hann jag kväsa mitt trötta "Nej, det är lugnt, jag fixar det här..." och i stället tacka ja till hjälpen som erbjöds. Jag märkte att det var rätt beslut när jag såg hur glad personen blev av att vara behövd. Och då kändes allt riktigt bra! Klok kvinna, den där Clara!)

... när man köper vindruvor i stället för smågodis.

... när man utmanar sin uppfattning om vad som är riktigt. Som till exempel att på dagen har man kläder och på natten pyjamas. Och så ställer man sig och kokar blomkål i bara morgonrocken klockan halv fem på eftermiddagen.

... övar de femton minuter gehör om dagen som läraren bett en om, trots att det inte är lattjolajbankul. (Eller så är det bara självbevarelsedrift. Jag har ingen lust att känna på the wrath of Leif-Åke...)

... när man respekterar och följer de regler en grupp har satt upp för att fungera, även de gånger andra inte gör det och man så lätt skulle kunna använda det som en ursäkt för att slippa själv.

... när man rakryggat tar konsekvenserna av något dumt man gjort, utan bortförklaringar.


Detta inlägg skrivs mest i syftet att peppa mig själv eftersom det står en halv sats chokladbollssmet i kylen.

Jag gör så att blommorna blommar!

Jag få ge mig. Kapitulera. Jag erkänner:

JAG TYCKER OM ROSA

Jag har verkligen försökt. Att sluta tycka om rosa. Gå förbi blommiga gardiner, kakformar och skjortor när jag är på stan. Jag införde chockrosa istället för pastellrosa i mitt flickrum. Jag har försökt sluta tycka om att blanda ljusrosa, ljusgrönt och ljusblått. Har intalat mig själv att det inte är "jag". Jag har försökt!

Men nu har jag gjort den här bloggen rosa och blå. 

Den kommer kanske att vara rosa och grön någon gång också, precis som mitt flickrum hemma i Horndal. Så känns bloggen som hemma, nästan. 

Så här och nu bestämmer jag att jag tycker att det är häftigt och coolt att tycka om rosa.

Så gör jag ofta; modifierar verkligheten efter mina behov. Helt plötsligt blev det inte ett dugg jobbigt att gilla rosa! Och hade jag inte låtit mig själv tycka om rosa och pasteller så hade jag aldrig köpt detta jättefina omslagspapper på Åhlens. 

Varför...

... ser jag så tokig ut i huvudet? Igår kväll var jag Marge Simpsons kortklippta kusin...

... och sedan som... öh... ja, vad ser jag ut som egentligen? Kanske någon halvgalen, kattägande äldre dam i morgonrock från en 50-talsfilm?

Och varför ser jag lite försiktigt busig ut?

(Är det kanske inspark på gång?)

Och varför måste jag gå hela vägen till skolan med allt detta på huvudet?

I en låda på Röda Korset...

... hittade jag en användbar grej! En grej som var mycket vanligare förr i tiden; de flesta i min ålder har nog aldrig ens ägt ett. Det enda jag haft innan detta var av plast med Mimmi Pigg på, och jag hade det bara när jag lekte med trolldeg, "diskade" (dvs. skvätte vatten över halva köket med en plastbutt) och när jag lekte får och använde det för att knyta fast fårskinnsfällen på ryggen. Ingenting som hamnar på modebloggarnas "dagens outfit"-bilder, direkt. Men enligt mig borde detta plagg få en renässans! Det minskar ner tvätten till ett minimum, synnerligen om man har ett bordsskick som mitt. 

Prylen jag talar om är naturligtvis...

... ett förkläde! 

Hittade som sagt detta på Röda Korset i Avesta, och det är blåvitt vilket alltid är trevligt! På kortet var det först gulvitt, dock, eftersom min kamera suger och lamporna i mitt rum är gula... Men tack vare iPhotos redigering löste det sig. Önskar dock att jag hade en bättre kamera... Jag får sno Daniels helt enkelt! 

Fler saker jag måste göra

- Bädda sängen

- Öva

- Göra omelett

- Öva

- Gå till skolan

- Öva 

Kul det låter, va? Jag har i alla fall ett övningsrum ovan jord i år, vilket känns positivt! 

Då sitter vid vår sida en gud förklädd

Tänk att det bara var tre år sedan jag precis hade börjat ettan och projektveckan bjöd på "Förklädd Gud"! Av någon anledning har jag inte kunnat lyssna på den sedan dess. Men ikväll snubblade jag över direktsändningen från Berwaldhallen och vackert var ordet! Då reflekterade jag inte över texten (jag medger dock att jag uppskattade omskrivningen av frasen "Kring höstlig vaktelds bränder församlar han frysande får, och sköter med kloka händer de djur som har sår". I något modifierad version blev det "Kring höstlig vaktelds stränder församlar han flytande får, och sköter med kloka händer de får som har lår". Jättekul). Nu gör jag det, och kanske beror det på att kvällen är sen, och ju senare det blir desto mer sentimental blir jag, men man får ju nästan gåshud av de här raderna! Hjalmar Gullberg, vilken kille!

Än vandrar gudar över denna jord.

En av dem sitter kanske vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.

Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej lyra eller purpurskrud.

Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:

är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

Godnatt!

En blogg, go vänner!

Som titeln antyder, detta är informationen som hela världen väntat otåligt på. Vad Blond Sopran äter till middag. Vad Blond Sopran har för kläder på sig. Hur många timmar Blond Sopran övade piano idag. Ni hör ju själva, om inte dessa livsviktiga kunskaper kan lösa Israel-Palestinakonflikten så kan inget det!
Blond Sopran har trätt in i bloggosfären!
All shall love me and despair!!!


Nä, men skämt åsido. Jag har länge funderat på vad jag egentligen tycker om bloggande. En fantastisk möjlighet att uttrycka sig eller bara egocentriskt? Jag kom fram till att så länge man har en poäng med sitt bloggande; en mening, så är det faktiskt ett fantastiskt sätt att uttrycka sig! Vad är min poäng då? Jag funderade på det också ett tag. Och jag kom fram till följande:

Jag vill blogga för att jag gillar att skriva, och dessutom anser mig ha ett och annat att säga. Livet lär mig spännande saker hela tiden, och jag tycker att det vore roligt att få dela med mig av dem till andra!

Jag vill också blogga för att slå ett slag för den klassiska sången. Den som jag studerar och ska ägna resten av mitt liv åt. Den som jag hatar efter långa slitiga timmar i övningsrummet, den som rör mig ända i hjärteroten och får mig att le så mycket att jag önskar att min mun gick ett helt varv runt huvudet. Den som många tycker är så svårtillgänglig. Jag vill göra den tillgänglig! Jag vill dela med mig av allt det underbara!

Min tredje anledning att blogga är mina vänner. Många av mina närmaste vänner bor flera mil bort, jag saknar dem så det gör ont! Och ändå är jag jättedålig på att höra av mig. Jag kan inte prata i telefon. Jag vet inte riktigt hur man gör. Men med en blogg så kan ju alla ni, mina älskade vänner, få följa med mig i min vardag och då känns det nästan som om ni vore här i stan igen! För vardagen saknar jag att dela med er!

Det känns skönt att ha ett syfte med bloggen redan från början. Och när jag tänker efter, är det här med att bloggande är egocentriskt en ganska så dum invändning. Alla är vi ju intressanta på vårt eget lilla vis. Jag med. Och eftersom jag sitter inne med en hel del information om just mig själv så känns det ju passande att det är det jag skriver om!

Vinkevink från mig!

//Blond Sopran

(Ordet "vinkevink" fick mig att dra mig till minnes att när jag var yngre och gick iväg till skolan, brukade mamma stå i fönstret med Tiger i famnen, och så höll hon i hans ena framtass och vinkade med den. Tassen var helt slapp och Tiger var grymt irriterad. Vi kallade det för "vinkevink". Måste testa om han fortfarande går med på det nästa gång jag kommer hem!)