Ibland går jag in på svt.se utan att egentligen ha något speciellt ärende där. Bläddrar lite bland programmen, ser efter om det finns något intressant eller spännande. Idag fastnade mina ögon på en länk; inte stor och inte flashig, bara helt vanliga grå bokstäver med ett streck under. I sällskap med andra grå bokstäver. Lätta att missa. Men inte för mig.
Nörden och kärleken.
Inte jätteoriginell. Inte djärvt nyskapande. Inte svårtolkad, inte...
Men sedan när är livet någon av de där sakerna?
Livet är som det är, mest. Det är hemmafester, lägenhetsdörrar som öppnas och stängs. Duschen innan man går. Förväntningar och besvikelser. Jobbiga tystnader i någon annans kök. Nätter i skenet från datorn.
Hjärtan målade på hemliga ställen.
måndag 16 april 2012
lördag 14 april 2012
Bra saker att göra
Jobba på en handelsträdgård.
Bära jordsäckar, flytta amplar, plantera tagetes, fylla krukor med jord och toppa sommarblommor. Vara ute och nästan känna smaken av frisk luft i munnen. Trötthet i kroppen. Se ett fysiskt resultat av arbetet. Inte känna att man behöver fylla krukorna med jord på ett eget sätt, ett originellt sätt, "hur tänkte du när du fyllde krukan? Vad är din tolkning?"
Umgås med sin själsfrände.
Hon och jag satt i soffan igår kväll och bara mysade. Sa ingenting, just. Jag strök henne över ryggen och kände hur mycket jag tyckte om henne.
Ligga på en pall med jordsäckar och titta upp mot det där stora ljusblå.
Följa en mås med blicken. Associera fritt till molnen som glider förbi; hålla kvar känslan av sommarlov för länge sedan. Gräs under fötterna, Cornetto Soft från Amigo i munnen, rosa fladderklänning med vita blommor på och att gunga så högt att om jag släpper taget och hoppar skulle jag flyga över växthusen, nudda molnen med mina utsträckta händer och sedan landa med ett "hepp!" på grannens tomt. Ungefär vid den där jättefula statyn av någon grekisk gud som matchar riktigt illa med en gul träkåk.
onsdag 4 april 2012
Hm, spännan... WTF!?
Jag blev tvungen att se efter igen. Hade jag läst rätt?
Jomen, det hade jag. På kompendiet över olika skaltyper stod alla de vanliga; dur, moll, kyrkotonarter, helton, kromatisk... samt "zigenarmoll" och "judisk moll".
"Visst är det sjukt?" inflikade min pianolärare, som såg att jag reagerade.
"Jag fick det där pappret i Köpenhamn, nån gång på 70-talet..."
Sedan skrattade vi. Hela grejen var ju så löjlig! Så galet politiskt inkorrekt att det nästan var underhållande!
Men mitt skratt fastnade liksom i halsen. Det de kallar "zigenarmoll" är kanske en skala som används inom traditionell romsk musik, vad vet jag, men...
Det klingar respektlöst.
Kulturen är långt ifrån oskyldig.
Jomen, det hade jag. På kompendiet över olika skaltyper stod alla de vanliga; dur, moll, kyrkotonarter, helton, kromatisk... samt "zigenarmoll" och "judisk moll".
"Visst är det sjukt?" inflikade min pianolärare, som såg att jag reagerade.
"Jag fick det där pappret i Köpenhamn, nån gång på 70-talet..."
Sedan skrattade vi. Hela grejen var ju så löjlig! Så galet politiskt inkorrekt att det nästan var underhållande!
Men mitt skratt fastnade liksom i halsen. Det de kallar "zigenarmoll" är kanske en skala som används inom traditionell romsk musik, vad vet jag, men...
Det klingar respektlöst.
Kulturen är långt ifrån oskyldig.
måndag 2 april 2012
Den ljusnande framtid är min... typ...
Joggingplanerna verkar ha strandat lite. Jag sitter med benen utbredda bland gamla digestivekex och tekoppar på soffbordet, med datorn i knät och hjärnan på högvarv. Bläddrar bland universitetskurser och program. Vet inte vad jag ska tycka om mig själv och det jag nu håller på med. Den röst i mitt huvud som jag på senare tid kommit lite på kant med hoppar upp och ner och sliter sitt hår och vrålar:
"Herregud Linnea, du ska ju bli musiker! Det har du alltid vetat! Vad håller du på med? Är du en av de som gett upp? Va? Är du det?"
Men du, rösten. Irriterande, dumma, älskade röst. Håll käften och lyssna nu, är du snäll! Du förstår, det har liksom börjat klia i huvudet på mig den senaste tiden; jag vill veta! Vill lära mig saker, diskutera, analysera, kunna någonting.
Jaja, jag vet vad du tänker säga. Jag vet att jag redan kan någonting. Jag kan sjunga och spela och skriva musik. Men utsikterna att betala räkningarna på att enbart ägna mig åt det är ganska små... Jag måste ha fler ben att stå på. Och du vet också att jag är lite rädd för vad det kan göra med min musik att liksom... utbilda den. Göra den till ett jobb. Skriva musik gör jag för att jag vill och måste. Jag är rädd att det låser sig om det plötsligt dyker upp en massa krav på produktivitet och (hemska ord) ekonomisk avkastning. Dessutom, rösten, så kan jag skriva och sjunga hur mycket jag vill; det spelar ändå ingen roll om jag inte har något att skriva och sjunga om! Något viktigt! Jag tror att jag kanske vill leva lite nu.
Det är lite därför jag för tillfället hänger på Göteborgs Universitets hemsida. Tråkigt nog för mig, men kanske ett välkommet argument mot detta mitt dumma tilltag för din del, kan jag meddela att jag bara verkar vara intresserad av utbildningar som kandidatprogram i kultur, idéhistoria, genusvetenskap och annan humaniora som man förmodligen inte heller får ett enda sketet jobb på.
Det kanske kan lugna dig, förresten? Jag är fortfarande lojal mot dig och alla musiker, konstnärer, författare och skådespelare. Vi står fortfarande på samma sida. Jag är fortfarande en av dem. Jag skaffar inget riktigt jobb. Och jag klipper mig definitivt inte!
Ska jag vara helt ärlig mot dig, så verkar Globala studier också himla intressant, men jag är inte säker på att mitt intresse räcker hela vägen inom det området. Jag är ju närmast besatt av att kunna påverka med det jag gör, som du vet, men gör jag någon alls en tjänst genom att studera till och syssla med något jag inte är hundra procent engagerad i?
(Håll för öronen nu.) Eller är det så att jag faktiskt är engagerad nog? Att det ligger latent i mig och väntar på en tändande gnista? (Nu kan du lyssna igen!)
Här sitter jag alltså, med fötterna på ett skitigt soffbord och med framtiden i knät. Rösten har slagit sig ner på min ena axel. Den surar. Muttrar något om svikare, men jag förstår inte vem du menar att jag sviker, rösten. Kan du förklara det för mig?
En kandidat i kultur kanske är en bra idé. Eller en dålig. Du har rätt i att jag måste ställa frågan. Jag vet inte säkert, men just nu kan vi anta att det finns sidor. En gräns och två sidor. Vilken sida om den där gränsen ska jag egentligen stå på?
Ska jag utöva kulturen?
Ska jag vara den som analyserar kulturen?
Kan man vara den som analyserar kulturen om man samtidigt är den som skapar den?
Kan man vara den som skapar kulturen om man samtidigt är den som ska analysera den?
Den sista frågan är kanske viktigast.
Både du och jag vet ju mycket väl vad som alltid kommer att vara viktigast för mig.
"Herregud Linnea, du ska ju bli musiker! Det har du alltid vetat! Vad håller du på med? Är du en av de som gett upp? Va? Är du det?"
Men du, rösten. Irriterande, dumma, älskade röst. Håll käften och lyssna nu, är du snäll! Du förstår, det har liksom börjat klia i huvudet på mig den senaste tiden; jag vill veta! Vill lära mig saker, diskutera, analysera, kunna någonting.
Jaja, jag vet vad du tänker säga. Jag vet att jag redan kan någonting. Jag kan sjunga och spela och skriva musik. Men utsikterna att betala räkningarna på att enbart ägna mig åt det är ganska små... Jag måste ha fler ben att stå på. Och du vet också att jag är lite rädd för vad det kan göra med min musik att liksom... utbilda den. Göra den till ett jobb. Skriva musik gör jag för att jag vill och måste. Jag är rädd att det låser sig om det plötsligt dyker upp en massa krav på produktivitet och (hemska ord) ekonomisk avkastning. Dessutom, rösten, så kan jag skriva och sjunga hur mycket jag vill; det spelar ändå ingen roll om jag inte har något att skriva och sjunga om! Något viktigt! Jag tror att jag kanske vill leva lite nu.
Det är lite därför jag för tillfället hänger på Göteborgs Universitets hemsida. Tråkigt nog för mig, men kanske ett välkommet argument mot detta mitt dumma tilltag för din del, kan jag meddela att jag bara verkar vara intresserad av utbildningar som kandidatprogram i kultur, idéhistoria, genusvetenskap och annan humaniora som man förmodligen inte heller får ett enda sketet jobb på.
Det kanske kan lugna dig, förresten? Jag är fortfarande lojal mot dig och alla musiker, konstnärer, författare och skådespelare. Vi står fortfarande på samma sida. Jag är fortfarande en av dem. Jag skaffar inget riktigt jobb. Och jag klipper mig definitivt inte!
Ska jag vara helt ärlig mot dig, så verkar Globala studier också himla intressant, men jag är inte säker på att mitt intresse räcker hela vägen inom det området. Jag är ju närmast besatt av att kunna påverka med det jag gör, som du vet, men gör jag någon alls en tjänst genom att studera till och syssla med något jag inte är hundra procent engagerad i?
(Håll för öronen nu.) Eller är det så att jag faktiskt är engagerad nog? Att det ligger latent i mig och väntar på en tändande gnista? (Nu kan du lyssna igen!)
Här sitter jag alltså, med fötterna på ett skitigt soffbord och med framtiden i knät. Rösten har slagit sig ner på min ena axel. Den surar. Muttrar något om svikare, men jag förstår inte vem du menar att jag sviker, rösten. Kan du förklara det för mig?
En kandidat i kultur kanske är en bra idé. Eller en dålig. Du har rätt i att jag måste ställa frågan. Jag vet inte säkert, men just nu kan vi anta att det finns sidor. En gräns och två sidor. Vilken sida om den där gränsen ska jag egentligen stå på?
Ska jag utöva kulturen?
Ska jag vara den som analyserar kulturen?
Kan man vara den som analyserar kulturen om man samtidigt är den som skapar den?
Kan man vara den som skapar kulturen om man samtidigt är den som ska analysera den?
Den sista frågan är kanske viktigast.
Både du och jag vet ju mycket väl vad som alltid kommer att vara viktigast för mig.
Ordkrig
Ibland skriver jag ord som inte riktigt får plats i musiken. Någon dag kanske jag hittar ett sätt att få de två att fungera ihop, men den dagen är inte i dag. Så idag får de där orden rubriceras som dikter, även om jag inte är så förtjust i att alltid behöva kategorisera texter på det viset. Och bloggen är kanske platsen där de hör hemma. Som jag skrev någon gång, minns inte riktigt när, så är en stor del av skrivandet att få dela det skrivna med andra. I alla fall för min del. För jag vill göra skillnad. Påverka.
Men jag ska fundera ett varv till.
Om jag kommer fram till att det är mitt bekräftelsebehov som postar djupa, vackra och ibland självutlämnande inlägg, så kanske jag låter orden stanna innanför pärmarna. I mitt universum.
Jag tror att min största invändning mot bloggande är att det är så direkt. Från tanke till ord till publicering behöver det inte gå mer än några hjärtslag. Det är svårt att stanna upp när man är inne i det; stanna upp och reflektera när man är tagen av en känsla. Vad är för personligt? Vad borde jag behålla för mig själv? Finns det ingenting som är heligt? Kan det här skada mig?
Jag ska fundera ett varv till.
Men jag ska fundera ett varv till.
Om jag kommer fram till att det är mitt bekräftelsebehov som postar djupa, vackra och ibland självutlämnande inlägg, så kanske jag låter orden stanna innanför pärmarna. I mitt universum.
Jag tror att min största invändning mot bloggande är att det är så direkt. Från tanke till ord till publicering behöver det inte gå mer än några hjärtslag. Det är svårt att stanna upp när man är inne i det; stanna upp och reflektera när man är tagen av en känsla. Vad är för personligt? Vad borde jag behålla för mig själv? Finns det ingenting som är heligt? Kan det här skada mig?
Jag ska fundera ett varv till.
lördag 31 mars 2012
Kvällsfundering från Östersund angående vilsenhet, efter läsning av senaste Ordfront
Ibland går man vilse.
Det sägs att man måste hitta sig själv.
Att ingen annan kan göra det åt en.
Att man måste kunna älska sig själv
innan någon annan kan älska en.
Liten fundering:
Säger man någonsin till någon som gått vilse i skogen eller på fjället att ingen kommer att kunna hitta dig förrän du hittat dig själv?
Kunde man det skulle man ju inte vara vilse från början!
Små saker kan hjälpa en att återfå orienteringen.
Landmärken; en plötsligt uppdykande välbekant sten, ett högt träd, en tappad skidstav eller stjärnornas position.
Små bevis på att vägen finns där.
Landmärken; en annan människas förmåga att tycka om den man själv inte förstår hur man någonsin ska kunna tycka om.
(Men den funderingen är väl helt passé nu i individualismens glada dagar?)
Det sägs att man måste hitta sig själv.
Att ingen annan kan göra det åt en.
Att man måste kunna älska sig själv
innan någon annan kan älska en.
Liten fundering:
Säger man någonsin till någon som gått vilse i skogen eller på fjället att ingen kommer att kunna hitta dig förrän du hittat dig själv?
Kunde man det skulle man ju inte vara vilse från början!
Små saker kan hjälpa en att återfå orienteringen.
Landmärken; en plötsligt uppdykande välbekant sten, ett högt träd, en tappad skidstav eller stjärnornas position.
Små bevis på att vägen finns där.
Landmärken; en annan människas förmåga att tycka om den man själv inte förstår hur man någonsin ska kunna tycka om.
(Men den funderingen är väl helt passé nu i individualismens glada dagar?)
tisdag 27 mars 2012
Betraktelser stl. 41
Pappas lilla flicka
pappas stora plånbok
utomhusservering
fötterna gör ont
Senaste modellen
klackarna från helvetet
men de är dyra
så det går ändå
Slitna converse all star
på regnvåt trottoar
vet att allt som finns kvar
är en dröm
om det som var
En fix idé
om nåt hon aldrig fick se
himlen känns för hög
för nån som hon just nu
Läderskor som trampat
maktens korridorer
flugit över himlen
bort till Saint Tropez
Han har slutat känna nåt
för de han lämnat
på sin väg mot toppen
de han inte ser
Läderkängor sparkar
på ett kommunalt staket
mörkret i hjärtat
ilskan som han inte
vet vad han ska göra av
han kan inte förklara
men han vill se
världen gå i bitar
Och där utanför går mänskor
människor som känner
men inte en enda säger vad de tänker
Skyddar sina fötter
springer över kol
som glöder och som bränner
men
när ensamheten kommer
då går verkligheten utan skor
Bara fötter känner allt som finns inunder
när de tassar varligt
för att inte förstöra
allt det hårda
vackra
och det sköra
men det händer bara
när ingen ser på
Jag skrev ju att jag skulle börja lägga upp låttexter här. Så nu gör jag det. Betraktelser stl. 41 (min skostorlek) skrev jag... jösses, jag skrev den våren i ettan på MUK. Snart tre år sedan. Det gör den till en av de sånger som hängt med allra längst. Och den är en av de sånger jag är mest nöjd med. Den håller. Den är så mycket jag. En del sånger kommer och går, men den här stannar.
pappas stora plånbok
utomhusservering
fötterna gör ont
Senaste modellen
klackarna från helvetet
men de är dyra
så det går ändå
Slitna converse all star
på regnvåt trottoar
vet att allt som finns kvar
är en dröm
om det som var
En fix idé
om nåt hon aldrig fick se
himlen känns för hög
för nån som hon just nu
Läderskor som trampat
maktens korridorer
flugit över himlen
bort till Saint Tropez
Han har slutat känna nåt
för de han lämnat
på sin väg mot toppen
de han inte ser
Läderkängor sparkar
på ett kommunalt staket
mörkret i hjärtat
ilskan som han inte
vet vad han ska göra av
han kan inte förklara
men han vill se
världen gå i bitar
Och där utanför går mänskor
människor som känner
men inte en enda säger vad de tänker
Skyddar sina fötter
springer över kol
som glöder och som bränner
men
när ensamheten kommer
då går verkligheten utan skor
Bara fötter känner allt som finns inunder
när de tassar varligt
för att inte förstöra
allt det hårda
vackra
och det sköra
men det händer bara
när ingen ser på
Jag skrev ju att jag skulle börja lägga upp låttexter här. Så nu gör jag det. Betraktelser stl. 41 (min skostorlek) skrev jag... jösses, jag skrev den våren i ettan på MUK. Snart tre år sedan. Det gör den till en av de sånger som hängt med allra längst. Och den är en av de sånger jag är mest nöjd med. Den håller. Den är så mycket jag. En del sånger kommer och går, men den här stannar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)