Hela jävla natten: glider in och ut ur drömmar om att jag är med i debatter och talar mig varm för feminism. Möjligt resultat av sträckläsningen av boken "Uppror pågår" igår kväll... Vaknar till, kan inte sova, äter en banan och en kanelbulle, läser lite. Kan. Inte. Sova. Dricker lite varm mjölk. Somnar. Vaknar. Kissnödig. GAAAH!!!
9.03: Vaknar slutgiltigt. Min barnhemschica frisyr har nu övergått till något som mer liknar en oljeindränkt sjöfågel. Toppen. Känner dock att jag omöjligt kommer att klara av att hålla mig vaken i duschen om jag inte får något i magen; frukost tillagas. Bacon, äggröra, youghurt och nötter. Toppat med en halv ask Noblesse och Marabou Premium Dark Chocolate & Lemon Mousse. Mår jätteilla av allt socker.
11.30: Efter att ha sett ett avsnitt av Berts Dagbok samt slösurfat och hetsat upp mig bland annat över Anton Abeles hyckleri och Carl Bildts renodlade ondska lyckas jag rycka upp mig ur sockerkoman tillräckligt för att genomföra den mycket välbehövliga duschen. Sjöfågeln på mitt huvud kvackar tacksamt.
13.30: Bestämmer mig för att ta risken. Jag kanske hatar varenda gathörn och varenda byggnad, jag kanske känner mig ständigt övervakad och förföljd bara jag går till ICA. Men där finns mitt rum, lagad mat, skidspår (tror jag) och mina tjocka katter. Varm päls. Kramar. Jag tar mina böcker och åker till Horndal några dagar. Hoppas jag. Risken finns att jag får tillbringa natten på något trevligt fält utanför Hedemora eftersom det snöar just nu. SJ och snö är ju inte bästa kompisar, direkt...
Dagens mest irriterande: min sax är fortfarande spårlöst försvunnen. Tips om var den befinner sig kan lämnas till Falupolisen.
Dagens misstag: choklad. Varför, o varför har jag ingen karaktär? Jag mår fortfarande illa och har hjärtklappning.
Dagen viktigaste: Tillit. Det är lätt att känna sig ensam när man låser dörren om sig. Sitter man bara där bakom dörren, och tycker synd om sig själv och är övertygad om att man är så ensam, så ensam, övertygad om att knackningarna ljuger och den som står där utanför bara är ditskickad av fröken med läxböckerna; om man sitter där och aldrig låser upp så är det väl självklart att folk slutar försöka komma in efter ett tag? Inte orkar prata med en stängd dörr längre?
lördag 28 januari 2012
fredag 27 januari 2012
Projekt Livad Lax Dag 1
9.00 Drömmer att jag sätter skräck i tanterna genom att vingla omkring som en berusad och slå ner kaffekoppar på någon sorts kyrkkaffetillställning, i samband med en konsert med Blåsarsymfonikerna (som för övrigt spelade ett väldigt intressant stycke som var beroende av musikernas rörelsefrihet, vilket innebar att vi i publiken fick flytta på oss och helst lämna lokalen eftersom vi var i vägen), när pappa ringer och hojtar att jag har fått en röntgentid. När som helst före klockan 11. Masar mig ur sängen och traskar iväg till lasarettet.
10.15 Ligger i en spexig röntgenmaskin som ser ut som en tidsmaskin/donut/förvandlingsmaskin. Förväntar mig lite halv att komma ut igen iförd klänning och glitterboa, redo att mima till någon Madonna-hit på bästa sändningstid i TV4. Undrar dock lite över vart rökeffekterna blev av. Samt kommer på att ”Småstjärnorna” inte sänds längre. Vilken besvikelse!
11.03 Installerar mig i sängen tillsammans med ett skrivblock och mina färgpennor, när pappa ringer igen. Nu står en utflykt till Britsarvets vårdcentral på programmet. Blir glad för att vårdkarusellen snurrar så fort, ledsen för att det är jobbigt att gå till Britsarvet när kroppen känns som spaghetti.
11.45 Hur ända in i farfars tofflor lyckades jag utveckla denna form av intensiva träningsvärk på gårdagens lektion i ergonomi? Va!?
12.10 – 13.25 Ser på filmen ”Tusen gånger starkare” på Youtube. Jag gillar den. Den är väldigt, väldigt, väldigt övertydlig, men det gör inte så mycket. Övertydligheten kanske till och med är dess styrka; den skulle passa utmärkt som skolbiofilm. Skolbiofilmer behöver vara lite övertydliga. Ser jag tillbaka på min egen analytiska förmåga anno högstadieåldern (en förmåga som firade stora triumfer när den ledde mig till slutsatser som ”Green Day är visst det punk!”) så inser jag att den nog inte hade lyckats stånga sig igenom något mer svårtolkat. ”Tusen gånger starkare” handlar om jämställdhet och könsroller och gjorde mig väldigt frustrerad och glad.
13.30 Känner ett plötsligt behov av att vila ögonen. Britsarvet ringer och säger att röntgen visar att mina bihålor är helt normala. Inte svullna alls. Nähä. Ligger i sängen och stirrar upp i taket. Accepterar tillslut det faktum jag länge förnekat. Det sitter i huvudet. Det är stress. Jag är för trött. Konstigt nog känns det ganska bra att acceptera det. Plötsligt känns den här viloveckan som en väldigt bra idé!
Eftersom jag inte under några omständigheter kan slumra till dagtid, så får P1 hålla huvudet sysselsatt medan ögonen vilar. Först lyssnar jag på en dokumentär om livet i Gaza (inte speciellt upplyftande), och sedan Filosofiska rummet där de diskuterar multikulturalism. Blir jätteförvirrad men samtidigt mer än någonsin på det klara med min ståndpunkt att de mänskliga rättigheterna bör gå före allt annat.
16.30 Inser till min förskräckelse hur handlingsförlamad jag blir utan min sax. Hur ska jag kunna öppna laxpaketet? Nötpåsen? Kryddpåsen? Var har jag lagt min sax?
17.54 Snilleblixt! Jag ska öva på att släppa mitt kontrollbehov. Mina nya, positiva färgpennor visar vilken färg de har dels genom korken och dels genom en plupp högst upp på pennan. Till största delen är de halmgula allihop. Om jag byter ut alla hattar, och sedan inte kollar så noga när jag väljer penna, så kommer färgen att bli en överraskning när jag väl börjar skriva. Och som den kontrollbehovsbefriade, sköna människa jag är ska vara helt okej med det!
19.10 Lyssnar på lite krönikor Sara Hansson sammanställt i Tankesmedjan i P3. Riktigt smart tjej! Heja Sara!
19.41 Nu. Har inmundigat lax och bulgur (jag måste skaffa något annat än bulgur att äta, jag äter i princip bara bulgur numera) och skrivit klart detta och kan väl bara hoppas att det blir roligare imorgon. Eller i alla fall att jag inte är lika trött i morgon, så jag orkar skriva roligare om det som händer. Något jag känner att jag misslyckats lite med idag.
Dagens outfit: Långkalsonger, pyjamasjacka och raggsockor. Frisyren kallar jag för Barnhem 1890-chic.
Dagens viktigaste tanke: Musik är för själen vad gymnastik är för kroppen. När jag tycker att det är meningslöst att sjunga Mozart och i stället känner för att typ bli miljöaktivist (något jag förmodligen inte skulle vara så bra på) måste jag minnas att grunden för ett bra samhälle är människorna som skapar det och lever i det. Och få saker kan påverka människor och utveckla dem till tänkande, kännande och empatiska varelser som kultur. Musik. Det jag gör är så galet viktigt.
Utvärdering Projekt Livad Lax Dag 1: Jag är trött. Jättetrött. Men det känns skönt att ha lite klarhet vad gäller bihålornas tillstånd. Funderar på om jag ska beställa pizza imorgon… Upplevelsen med laxen och saxen var inte rolig!
torsdag 26 januari 2012
Suddasuddasuddasuddabort din sura min!
Jag är nu tvångssjukskriven i en vecka. I en hel vecka ska jag hänga i min lägenhet och försöka tänka på något annat. Min sånglärare hoppas att "den gamla Linnea" ska komma tillbaka då. Den Linnea som satt i soffan i sångrummet i dag och såg ut som en avliden disktrasa ska väck. Hon sa åt mig att inte tänka på sången. När jag ändå inte kan sjunga. Hon kanske har en poäng där. Nu är uppgiften alltså följande: hålla mig undan från skolan i sju dagar, bara göra lustfyllda saker, sova mycket och undvika att livet förfaller till den där scenen i alla indiefilmer där man får se klipp av huvudpersonen i sin stökiga lägenhet, liggandes på golvet som en liten ångestboll, eller på mållös promenad i dimmig stad, ackompanjerad av långsam pianoballad. Undvika det sistnämnda, alltså. Till min hjälp har jag nu anlitat ett paket färgglada pennor för 89 kr och en massa choklad. Jajamen! Och så har jag gjort (gör nu) en lista.
SUDDA UT DIN SURA MIN-LISTAN
- Se roliga saker på Youtube. Till exempel hela Berts dagbok, som någon vänlig människa har lagt upp.
- Skriv dagbok med de färgglada pennorna och rita roliga gubbar och fina blommor i marginalen.
- Läs alla böcker som står olästa i bokhyllan. Positivt: du blir i regel så uppslukad av dem att du garanterat glömmer bort att tänka på sången! Negativt: böckerna som väntar på att slukas är peppiga, positiva böcker som "Processen" och "Porträtt av konstnären som ung".
- Nu har jag tid att skriva. Öva mig på krönikor.
- Utforska det där spännande stadiet precis mellan vakenhet och sömn som det stod om i DN Kultur idag. Det där stadiet jag tyvärr aldrig minns något av.
- Om humöret ändå dippar: choklad! Mycket choklad! Kan bara sluta positivt; antingen kickar endorfinerna in och man blir en livad lax, eller så mår man så illa att de deppiga tankarna garanterat är de sista man ägnar sin uppmärksamhet.
- Blogga. Jag kanske gör en liten följetong av den här sjukperioden? Förutsatt att den för med sig intressanta tankar. Eller så blir det en övning i att skriva intressant om att till exempel dricka oboy i morgonrock och långkalsonger. Mycket nöje, kära läsare!
önskar
Projekt Livad Lax
SUDDA UT DIN SURA MIN-LISTAN
- Se roliga saker på Youtube. Till exempel hela Berts dagbok, som någon vänlig människa har lagt upp.
- Skriv dagbok med de färgglada pennorna och rita roliga gubbar och fina blommor i marginalen.
- Läs alla böcker som står olästa i bokhyllan. Positivt: du blir i regel så uppslukad av dem att du garanterat glömmer bort att tänka på sången! Negativt: böckerna som väntar på att slukas är peppiga, positiva böcker som "Processen" och "Porträtt av konstnären som ung".
- Nu har jag tid att skriva. Öva mig på krönikor.
- Utforska det där spännande stadiet precis mellan vakenhet och sömn som det stod om i DN Kultur idag. Det där stadiet jag tyvärr aldrig minns något av.
- Om humöret ändå dippar: choklad! Mycket choklad! Kan bara sluta positivt; antingen kickar endorfinerna in och man blir en livad lax, eller så mår man så illa att de deppiga tankarna garanterat är de sista man ägnar sin uppmärksamhet.
- Blogga. Jag kanske gör en liten följetong av den här sjukperioden? Förutsatt att den för med sig intressanta tankar. Eller så blir det en övning i att skriva intressant om att till exempel dricka oboy i morgonrock och långkalsonger. Mycket nöje, kära läsare!
önskar
Projekt Livad Lax
onsdag 25 januari 2012
tisdag 24 januari 2012
Nu blir jag sådär trött igen
Det säljs mer ekologisk bomull än vad som produceras. Hm. Ett ekologiskt linne från till exempel H&M kan mycket väl vara gjort av ekologisk bomull. Men färgen som använts är långt ifrån ekologisk.
Jag har ägnat kvällen åt dokumentären "Modets offer". När den är slut är jag ganska glad att jag genomlever vinterhalvåret i mitt underställ från Woolpower (ull från Patagonien, färgat i Tyskland, resten av produktionen förlagd till Östersund)...
Det är stor skillnad. Stor skillnad på att vara konsument, med oändligt många rättigheter men den enda egentliga skyldigheten att fortsätta konsumera, och på att vara människa, vars rättigheter är de mänskliga och skyldighet är att se till så att alla andra också kan utöva de rättigheterna. Konsumenter som uppnått en viss standard vägrar konsekvent att ta ett steg tillbaka, få det lite sämre, för någon annans skull. För till exempel en fabriksarbetare i Indiens skull. Kanske på grund av okunskap. De små tvivel konsumenter ändå har är så enkla för reklammakarna att avstyra genom en liten grön skylt med ett löv på. De litar på den goda viljan som konsumenter tror är inbyggd i ett skrovligt papper fastsatt i en bit hampasnöre (som sitter på ett plagg färgat med kemikalier som gett arbetarna på färgningsfabriken cancer, men det står inte på lappen).
Se dokumentären här. Inget nytt under solen...
Jag har ägnat kvällen åt dokumentären "Modets offer". När den är slut är jag ganska glad att jag genomlever vinterhalvåret i mitt underställ från Woolpower (ull från Patagonien, färgat i Tyskland, resten av produktionen förlagd till Östersund)...
Det är stor skillnad. Stor skillnad på att vara konsument, med oändligt många rättigheter men den enda egentliga skyldigheten att fortsätta konsumera, och på att vara människa, vars rättigheter är de mänskliga och skyldighet är att se till så att alla andra också kan utöva de rättigheterna. Konsumenter som uppnått en viss standard vägrar konsekvent att ta ett steg tillbaka, få det lite sämre, för någon annans skull. För till exempel en fabriksarbetare i Indiens skull. Kanske på grund av okunskap. De små tvivel konsumenter ändå har är så enkla för reklammakarna att avstyra genom en liten grön skylt med ett löv på. De litar på den goda viljan som konsumenter tror är inbyggd i ett skrovligt papper fastsatt i en bit hampasnöre (som sitter på ett plagg färgat med kemikalier som gett arbetarna på färgningsfabriken cancer, men det står inte på lappen).
Se dokumentären här. Inget nytt under solen...
måndag 23 januari 2012
Dilemma
Mina ord är en skatt som blir värdelös om jag behåller den för mig själv
Men mina känslor blir värdelösa om jag strör dem omkring mig
som flygblad, eller höstlöv
Det finns i alla fall en plats jag måste tillbaka till
nu när det är Sent i November
Där väntar kanske tonerna jag tappade längs vägen
Läs den
Appropå böcker.
För två år sedan var jag med i projektet Musikom på den klassiska musikfestivalen Vinterfest. Det gick i stort sett ut på att hänga med några barn från musikskolan, som något sorts bevis på att det finns ungdomar som faktiskt satsar på klassisk musik. Att hänga med barn är inte riktigt min grej.
För att ha något att underhålla mig med under bil- och bussresorna som festivalen innebar, sprang jag ner till Myrorna dagen innan vi skulle åka och plockade åt mig en bok ur deras pockethylla. 15 kronor kostade den. Boken i fråga var Johanna Nilssons "Hon går genom tavlan, ut ur bilden".
Jag har nog aldrig varit så asocial på en resa som jag var då. Jag läste. Varenda bussresa, varenda minut jag fick över, till sent på natten och innan någon annan hade vaknat i den dragiga lilla stugan läste jag. Sista dagen åkte de andra på en konsert med en jättekänd stråkkvartett. Jag sa att jag var för trött. Kröp ihop i en soffa i ett hörn på Mora Parkens hotell och läste. Lukten av kaffeautomat, skidvalla och fuktiga träningskläder trängde knappt igenom ridån som orden byggde upp runt mig. Jag var avskuren från den verklighet som hade heltäckningsmatta och förberedde sig för Vasaloppet, som åkte på konsert och pratade och skrattade i bussen. Ord och tankar virvlade, orkan, jag stilla i soffan tusen ljusår bort från allt, med flickan Hannas sorger tungt på mina axlar och som en mörkerklump i bröstet.
Jag läste och läste och mådde fruktansvärt. "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" är en hemsk bok. Hemsk och vacker, full av förklaringar och frågor. I den där soffan reste jag tillbaka i tiden och mötte Liten Blond Sopran, elva år. Liten som höll på att bli Stor men som inte Ville.
Läs den.
För två år sedan var jag med i projektet Musikom på den klassiska musikfestivalen Vinterfest. Det gick i stort sett ut på att hänga med några barn från musikskolan, som något sorts bevis på att det finns ungdomar som faktiskt satsar på klassisk musik. Att hänga med barn är inte riktigt min grej.
För att ha något att underhålla mig med under bil- och bussresorna som festivalen innebar, sprang jag ner till Myrorna dagen innan vi skulle åka och plockade åt mig en bok ur deras pockethylla. 15 kronor kostade den. Boken i fråga var Johanna Nilssons "Hon går genom tavlan, ut ur bilden".
Jag har nog aldrig varit så asocial på en resa som jag var då. Jag läste. Varenda bussresa, varenda minut jag fick över, till sent på natten och innan någon annan hade vaknat i den dragiga lilla stugan läste jag. Sista dagen åkte de andra på en konsert med en jättekänd stråkkvartett. Jag sa att jag var för trött. Kröp ihop i en soffa i ett hörn på Mora Parkens hotell och läste. Lukten av kaffeautomat, skidvalla och fuktiga träningskläder trängde knappt igenom ridån som orden byggde upp runt mig. Jag var avskuren från den verklighet som hade heltäckningsmatta och förberedde sig för Vasaloppet, som åkte på konsert och pratade och skrattade i bussen. Ord och tankar virvlade, orkan, jag stilla i soffan tusen ljusår bort från allt, med flickan Hannas sorger tungt på mina axlar och som en mörkerklump i bröstet.
Jag läste och läste och mådde fruktansvärt. "Hon går genom tavlan, ut ur bilden" är en hemsk bok. Hemsk och vacker, full av förklaringar och frågor. I den där soffan reste jag tillbaka i tiden och mötte Liten Blond Sopran, elva år. Liten som höll på att bli Stor men som inte Ville.
Läs den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)