Saker Blond Sopran vill se 2012! - 2

2. Den här boken lånades på biblioteket av en tjej jag delar övningsrum med. Den låg i hennes bokhylla och såg väldigt intressant ut. När jag övade, och kanske tog en paus för att leta noter eller dra några djupa andetag, kunde jag höra hur den liksom mumlade från hyllan: "läääs mig... du vet att du vill..." Jag tycker egentligen inte att man ska rota i andras hyllor. Men böcker har ofta en obeveklig dragningskraft för mig. Speciellt andras böcker. Och den låg ju faktiskt överst i en hög. Det skulle ju inte märkas om jag bläddrade lite i den. 

Min övningspaus blev ganska lång... Jag berättade faktiskt för min övningsrumspartner att jag "lånat" hennes bok sedan. Det var helt okej, sa hon. Och sedan började hennes bok dyka upp i andras händer. Den blev lite allmän egendom. Och det är dit jag vill komma.

Alla borde läsa den här boken. Jag fick den i julklapp sedan, och för mig var det revolutionerande läsning. Den handlar om kärlek. Romantisk kärlek som samhällsfenomen. Den satte i princip alla mina föreställningar om kärleken på hårda prov; förklarade varför jag fram tills nu sett att skaffa pojkvän som något jämförbart med att uppnå Nirvana. Varför jag är som jag är. Varför det fan inte är mitt fel. Ungefär. 

Det jag vill se är alltså att denna bok delas ut till alla i hela Sverige och blir en obligatorisk del av kursen samhällskunskap på högstadiet. Tills min vision blir verklighet; köp den, läs den, fundera lite, läs den igen. Nu.

(Just nu sitter jag hemma i min lägenhet och läser ovan nämnda bok och mår rätt gött igen efter all obalans. Snart ska jag baka kanelbullar. Jag tror fåfängt att jag kan få degen att bli hur galet stor som helst om jag låter den jäsa i en halv evighet. Men någonstans inser även jag att det finns gränser för hur mycket en bulldeg kan expandera. Även om man ställer den på elementet.)

Mina Vänner

Jag blir alltid lite fundersam när jag rotar igenom stora högar med tidningar och böcker på loppmarknader och second hand-affärer, och hittar en bok med titeln "Mina Vänner". Vem har lagt den där?

Förmodligen är det väl någon som städat ur sitt flickrum (tyvärr har jag aldrig stött på en kille som äger en "Mina Vänner"-bok, de blir kanske skrämda av alla hästar och hjärtan och änglar som brukar finnas på framsidan samt den ofta uppdykande frågan "Vilken är den snyggaste killen i klassen?" Men det är en annan diskussion), inte orkat gå igenom varenda publikation utan bara hivat ner allt det rosa och glansiga i en pappkasse och ställt i hallen för vidaretransport till närmaste Myrorna.
Eller så är det någon förälder som åtagit sig att rensa ur sin buttra, handlingsförlamade tonårings rum och tänkt att "det hon inte minns att hon haft kommer hon inte att sakna". Inte förstått det heliga med en "Mina Vänner"-bok. Eller bara inte lagt märke till den.

Jag blir så fundersam när jag öppnar boken och ser att raderna är ifyllda. Stora, spretiga bokstäver, små, gnetiga bokstäver, runda bokstäver, kantiga bokstäver. Hemligheter menade för en vän. Jag borde inte läsa. Men jag kan inte hjälpa det. Jag måste.

På Myrorna hittar jag en bok som tillhört en flicka, som vid tiden för ifyllandet av raderna var nio år.

Mina goda egenskaper: Mina kompisar säger att jag är snäll och rolig att vara med
Mina dåliga egenskaper: Min mage, mina tjocka lår

Obalans

Jag är återigen för trött för att skriva.

Återigen skriver jag när jag är för trött för att skriva.

Jag har tänkt på det här med att skriva. Hur enormt skrämmande det är.

Man skriver modigast med blyerts. För precis allt går att sudda ut.
Kulspetspenna är däremot lite läskigt. Men har man ett lås, eller ett gummiband på skrivblocket, kan det gå bra ändå.
Att skriva på datorn är märkligt; å ena sidan är bokstäverna ännu lättare att sudda ut än blyerts. De lämnar inte ens några rispor i pappret. Men å andra sidan ser de så riktiga ut. Som om de redan vore tryckta.

Att skriva en blogg är helt vansinnigtfuckingjävlasinnessjukt läskigt.
Det är en värld som är menad att vara min, men som precis varenda människa med en dator kan klampa in i hur de vill.
Jag vill inte skriva i blod på en blogg.
Men skriver jag inte i blod kan jag lika gärna låta bli att skriva.
Och skriva måste jag.
Det är som att gå på lina. Och trilla av hela tiden. Bli tvungen att sätta ner en fot i marken för att häva sig upp igen. Trilla ner på andra sidan.

Vad är alternativen?

Skriva om vad jag åt till lunch och hur dåligt dagens övning gick?
Då kan du lika gärna hålla käften. Du känner själv hur meningslöst det är. Du vill mer än så med orden.
Leva ut mina känslostormar i orkaner av ord och impulsivt öppna för upproret i mitt innersta när det river i dörrhandtaget?
Du skulle avsky dig själv. Ditt blod är inte allmän egendom. Du skadar dig själv. Det finns en bok med lås. Vänner att ringa.


Skrivna ord vill bli lästa. Som en sång vill bli lyssnad på. Sjunger man för ingen alls så tystnar man snart. 

Tänka efter en gång till? Fortsätta balansera på den där smala, smala linan så gott jag kan?
Du har precis fallit av den. Du vet det. Men du kommer ändå att trycka på "publicera inlägg".  

Cosí fan full frys

Jag ska nog egentligen inte skriva när jag är såhär trött. Jag får inte ihop så långa meningar, så resultatet blir fragmentariskt och ofta inte speciellt genomtänkt... Men i alla fall. Nu skiter jag i det och övergår till mitt ärende.

Jag har skrivit om "Cosí fan tutte" av Mozart förut. Jag jämförde kvaliteten på innehållet med Stefan och Krister. Ungefär. Idag har vi repat operaprojekt och hur fin musik Wåfflan (mitt nya smeknamn på Mozart, av förnamnet Wolfgang, om någon inte begrep det) än har totat ihop, så går det inte att komma ifrån att karaktärerna är så sjukt platta och stereotypa och storyn är ett enda stort skämt! Kvinnosynen är vidrig och den enda information jag får om Fiordiligi är att hon är söt, och lite mer principfast än sin syster men ändå inte såpass att hon inte faller för en lökig raggningsreplik i slutet och bekräftar operans tes att kvinnan är det fallna könet! 


Andas in. Andas ut. Andas in. Andas ut. Såja.

Grejen med operaprojektet är att vi inte gör hela operan. Bara ett utdrag. Här följer en kort sammanfattning av utdraget:

Fiordiligi och Dorabella sjunger en duett om att de är så trogna sååå. Sedan fnissar de på bästa flickmanér om att det snart kanske blir bröllop av (F. spår D. nämligen, och ser ett "S" och ett "B" i hennes hand. De står tydligen för Snart Bröllop. Hundra procent vetenskaplig metod). Så gör don Alfonso entré och berättar att det är krig och att flickornas pojkvänner har blivit inkallade. Gråt och allmänt jobbig stämning. En jättejättejättelångsam tersett sjungs på temat "hoppas det blir bra väder och allting går väl". Det händer eventuellt något mer, men om så är fallet så är det förmodligen ganska oviktigt eftersom jag lyckats glömma det.

Kanske är jag bara lite tjurskallig. Kanske har personen Fiordiligi något att säga oss. Frågan är bara vad... Jag kan se att hon försöker, hennes mun rör sig, men det kommer inga ord och hon blir meningslös.

Jag vill att opera ska göra skillnad. Väcka tankar. Men jag hittar ingenting av värde i Cosí. Ingenting alls. När det enda jag ska göra är att stå på scenen och vara ett våp så känns allt väldigt meningslöst...

(I slutet, när det avslöjas att de sexiga araberna som uppvaktat flickorna i själva verket är deras utklädda pojkvänner, står ändå Fiordiligi kvar med sin systers pojkvän (ex?) och sjunger slutensemblen. Sopranen och tenoren. Det är underförstått att det är så det ska vara. Fiordiligi kanske i själva verket är en tjej med stark moralkänsla, hämmad av en enorm pliktkänsla gentemot sin fästman, trots att deras relation kanske inte är helt bra? Och det är i slutet hon lyckas övervinna den pliktkänslan och (usch vad jag avskyr att jag använder det här uttrycket) följer sitt hjärta? Eller så är det bara jag som slår knut på mig själv för att försöka ge ett uns värdighet den här kvinnan, som blivit så brutalt förenklad och hånad av librettisten...)

Slut på gnällfronten för idag.

Saker Blond Sopran vill se 2012! - 1

Jag vet att jag skrev att nyår, smällare, champagne och ett onödigt rubbande av den efter julottan surt förvärvade dygnsrytmen inte rör mig i ryggen. Jag står fast vid det. Men, just nu har jag en himla många bra idéer, så jag använder mig av det faktum att det trots mina privata åsikter är ett alldeles nytt år, och lanserar

Saker Blond Sopran vill se 2012!

1. Jag vill se Claes Eriksson anställd på tv-sporten. Jag tror knappast jag behöver motivera varför, men jag gör det i alla fall. Claes besitter förmågan att göra precis all sport intressant; hans enorma fackkunskaper och hans passionerade referat griper tag i en och kommer att kunna hålla en hel nation klistrade vid tv-rutan. Oavsett sport. Fotboll, hockey, friidrott, curling, golf, schack, dressyr, spökboll, alla bränner alla... Med Claes bakom mikrofonen blir allt på liv och död! Lyssna bara på dessa lysande exempel på högkvalitativ sportjournalistik!

Elva dagar

Elva dagar utan hem. Elva dagar i andras sängar, på madrasser och soffor. Elva dagar utan namn.

Elva dagar i städer som inte kan mitt namn. De vet inte vem jag brukar vara när jag är i Falun, de vet inte vem jag brukar vara i Horndal, de vet inte annat än det jag berättar för dem. Jag passar på att berätta något annat än det som Horndal vet allt om och Falun en del.

Jag tycker om att resa. Vara resenär. På väg. Tillfällig. Ett oläst blad i boken.

Det är skönt att komma hem. Väldigt skönt. På ett sätt. Men tågets rusande oro sitter kvar i kroppen, oron som längtan, som förvirring, som längtan som oro, som rus. Jag känner mig brådmogen när jag konstaterar att det väl är så ungdomen är; korta stopp vid perronger, människor går av och kliver på, aldrig samma, och tåget rusar vilt vidare. Rusar, gasen i botten, ibland finns där ett spår, ibland inte, tänk inte.

(Bara inte bergväggen eller stupet.)

 (De få som sitter kvar på sina platser trots att tåget stannar gång på gång och alla andra går av.)





Tack Lovisa, Klara och Stina, Viktor med mor samt familjen Nygren i Göteborg! Tack för tak över huvudet, mat, skratt, allvar och tack tjejer för att ni sitter kvar!

Resenären

Nu drar jag till Danmark på (nästan) obestämd tid, med väldigt lite kläder men väldigt mycket böcker i resväskan. Jag vet inte exakt hur länge jag ska vara där, eller helt och hållet var jag ska bo, eller om pengarna räcker.

Det är så jag vill ha det.

Hej svejs! 

(Såhär ser det inte ut längre. Nu smattrar regnet mot sovrumsfönstret...)