En smula långsamhet

Jag var i skolan en stund i dag, mitt hälsotillstånd till trots. Jag satt mest i biblioteket och läste en av Nils Ferlins diktsamlingar. Jag tycker väldigt mycket om honom, har jag kommit fram till. 

När jag gick hem insåg jag att jag går alldeles för fort. Så jag försökte tvinga mig att ta det lugnt; gå långsamt, strosa nästan, hindra pulsen från att rusa iväg. Det var jättesvårt. 

Så fort jag släppte koncentrationen sprang benen iväg med mig. 

Några timmar senare skulle jag ta en sväng till brevlådan. Jag hade hela kvällen på mig. Ändå kastade jag mig ut genom dörren, vände mig häftigt om och snubblade nästan över mina egna fingrar när jag skulle sätta nyckeln i låset. Jag kom på mig själv när jag närmast panikslaget tagit i handtaget för att kolla att dörren verkligen var stängd... vad håller jag på med? 

Den ultimata hyllningen till en smula långsamhet låg på min hallmatta när jag kom hem. Ett vykort från mormor med uppmaningen att ta det lugnt och tända några ljus i novembermörkret. Ett kuvert från mamma med en adventskalender i. Riktiga kort och kuvert med riktiga frimärken på, postade i en riktig postlåda. Förmodligen i går eller i förrgår. Jag blev så glad!

Jag gjorde som mormor sa och tände ett ljus. 

Godnatt!

Improvisera mera!

Om musik vore sömnad så skulle jag definitivt hålla på med jazz. Frijazz.

Eftersom jag är helvetiskt förkyld och därmed tvingad att hålla käft så mycket det bara går, så har jag isolerat mig i min lägenhet hela dagen (förutom de tio minuter jag ägnade åt en kort promenad för att försöka få det att klarna i huvudet. Tyvärr var det lika dimmigt utomhus som i mitt huvud). För att inte gå upp i limningen alldeles av rastlöshet så bestämde jag mig för att inviga min studentpresent Symaskinen. Vad jag syr på kan vi lämna därhän så länge. Men som jag syr den! Min syslöjdslärare från högstadiet skulle gråta om hon kunnat se mig nu.

Mönster? Äh, det löser sig! Det kan jag prova ut!
Sicksacka kanterna? Nee... jag vet ju inte riktigt var kanterna är än så länge.
Sy ihop framstycke, bakstycke och ärmar uppe vid halsringningen innan man syr den långa sömmen längs kanterna? Pöh! Jag har ju inte ens klippt till några ärmar än!
Men... om jag håller uppe ärmen med en hårsnodd sen så blir det jättebra!

Jag viker och skarvar och improviserar fram ett klädesplagg hej vilt. Och grejen är att jag tror att det blir rätt bra! Ibland går det lika bra utan mönster! (De där mönstrena passade sällan på mig i alla fall. Eller så var det bara jag som var usel på att följa dem...)

Improvisera mera, helt enkelt!

Min fräsiga luffarslöjdsnåldyna!

Ni ropar på människor

Ni ropar på människor av stora mått. Vad ger stora mått åt en människa?

Att bli till intet och glömma sig själv för det som är större än hon.

De obotfärdiga ropar. De själva skulle växa till jättar

den stund de böjde sina knän i skuggan av de väldiga tingen.

Men höj era röster tills gudarna vaknar, tills nya gudar reser sig och svarar!

När ingen frågar efter människor mer, då står era människor här.

***

Jag har tröttnat på skärmen och sitter uppkrupen i soffan tillsammans med Karin Boye. Jag blir så glad när jag hittar en dikt jag inte förstår till fullo. "Ni ropar på människor" blir svårare och svårare att förstå mot slutet. Jag förstår mycket av den. Men inte allt. Någon annan kanske skulle ge upp den just därför. För att hon inte förstår. Och det man inte förstår ska man inte blanda sig i?

Jag blir glad när jag inte förstår. För det betyder att det inte är slut. 

Det betyder att det finns mer att upptäcka!

Och, när förstår man något egentligen? 

Finns det någonting alls som är så klart att det går att förstå helt och slutgiltigt?

Rikslarm

Blond Sopran är förkyld.

Lite mer än en månad kvar till Köpenhamnssökningen och Blond Sopran är förkyld.

Mindre än en månad kvar till Lucia. Storrep på torsdag. Och Blond Sopran är förkyld.

Varning! Tilltalande av/petning på/fråga till/annan verbal, kontaktsökande verksamhet gentemot Blond Sopran sker på egen risk. Personskador till följd av att hon plötsligt sprutat eld på Er kan möjligtvis täckas av Er drulleförsäkring. Blond Sopran är nämligen på mycket, mycket dåligt humör. Dessutom bör Blond Sopran faktiskt vara tyst för att halsen ska få vila, men detta är en utmaning för Blond Sopran. En utmaning som gör henne på ännu sämre humör. Rikslarm har utfärdats för att varna allmänheten för detta fruktansvärda. En Blod Sopran med ont i halsen är inte att leka med!

Jag känner mig ungefär som Silla ser ut...

P.S. Ja- och nejfrågor går bra. Då kan jag bara nicka och skaka på huvudet till svar! Om Ni känner att Ni har lust att prata men mindre lust att lyssna kan jag kanske vara rätt person att gå till. Om jag nu bestämmer mig för att vara på skolan i dag. Man kan ju alltid öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano. Men jag smittar. Men jag måste öva piano... Får se hur det blir. Sur är jag i alla fall.

Dagens meny

Frukost: Bacon och äggröra, två sorters yoghurt med nötter samt ett glas vatten med järn- och c-vitaminbrustablett i. (Intagen ca 11.00)


Lunch: En macka, en drickyoghurt samt en liiiten mugg te. (Intagen ca 17.45)

Middag: Fram till för fem minuter sedan var planen en st gammal banan samt flädersorbet (impulsköpt). Men, ett storartat fynd i form av lite färdigstekt köttfärs gjordes i frysen. Så nu ska jag göra en sån här, hade jag tänkt!

Tippen

Såhär ser det ut hos mig just nu. Och nej, jag har inte haft inbrott. Inget utbrott heller, för den delen. Jag har haft tidsbrist. Har fortfarande. Men på söndag... då har jag inget inbokat. Då ska det bli fint! Å så fint det ska bli! Jag ska damma bakom tavlorna och släppa tillbaka dammråttorna ut i naturen och para ihop alla sockor och tvätta bort fettfläckarna från fönstret som jag råkade göra när jag skulle öppna fönstret efter att precis ha lagt lite bacon i stekpannan. Allt det ska jag göra och det ska bli så fint!

Dumma grejer jag gör - 2

Jag är nyss hemkommen från elevafton. Kontrasten är slående; för ett par timmar sedan stod jag på scenen i högklackat, kjol och finsmink, och nu sitter jag i min soffa i trasiga tajts, oknäppt flanellskjorta som jag lånat ur pappas garderob på obestämd tid, dock fortfarande med finsmink. Det kommer att bli kvällens stora grej. Jag avskyr att sminka av mig. Det tråkigaste som finns. Men jag kan inte somna med smink på. Omöjligt. Summan av denna ekvation kommer förmodligen bli att jag sitter uppe jättesent enbart för att jag inte kan motivera mig att gå och ta itu med avsminkningen. Det är ganska korkat.

Elevafton gick förresten bra, om någon undrade. Jag sjöng Tornarian ur The Turn of the Screw av Benjamin Britten. Jättekrånglig musik... Men vacker! Och så målande! Jag tror jag ska ägna ett helt inlägg åt just den operan sen, när jag får tid, för den är helt galet läskig och morbid! Guvernanten är en otroligt komplex, tragisk och mörk roll. Och som alltid när det gäller mig; ju hemskare och mörkare en sång eller roll är, desto roligare tycker jag att det är att göra den!

Tjingeling!