I know this because I am a geek

Ett litet leende såhär på kvällskvisten, med särskild hälsning till en liten sak med cello!

(Eller kvällskvisten... det är snart midnatt. Jag borde verkligen sova nu!)

Ett år sedan

I kväll brinner det här ljuset på mitt soffbord. 

Det är konstigt att år går så fort numera.

För ett år sedan, visste jag fortfarande ingenting. Pappa, som är deltidsbrandman, hade varit ute på larm och jag frågade honom i förbigående vad det rört sig om. En singelolycka, föraren klarade sig tyvärr inte.  Mer sade han inte. Mer får han inte säga, brandmän har tystnadsplikt.

Jag såg en mycket märklig uppdatering på facebook dagen därpå, innan jag skulle till skolan. 

Något i stil med "nej, det får inte vara sant, gumman <3". Postat till Simone.

Hela hennes profil var full av liknande meddelanden. 

Det var längesedan jag pratade med Simone. Vi var väl inte speciellt nära vänner. Mer kompisar. Men hon var en av dem jag blev glad av att se på ICA när jag kom hem till Horndal. Allt var som vanligt, liksom. Hon var den jag gav förtroendet att vara körsångerska i Iamfairy.

Begravningen var så vacker. David och kören gjorde ett jättejobb, jag stängde av alla känslor för att hålla rösten stadig. Låtsades att det var ett dop. Sedan kom tårarna. Och kramarna. Alla människor jag inte pratat med på mer än två år. En dag spolades tiden tillbaka. 

Sedan tog den slut.

Jag saknar dig Simone.

 Som man saknar sin barndom.

Mat, underbar mat!

För ungefär två timmar sedan kom jag hem från Stockholm, där jag har spenderat en mycket trevlig och givande helg. Men hemkomsten... det var längesedan jag var så hungrig! Och verkligen märkte av det: jag hade tänkt öva lite men pianotangenterna och noterna flöt ihop framför ögonen på mig, och när jag fösökte forma ett leende med munnen blev det mer en missnöjd grimas. Jag var helt enkelt inte i skick att öva, träffa folk eller, ja, göra någonting annat än äta. En pklågsam timme förflöt under vilken jag svängde ihop en fiskgratäng med blomkålsmos. Hela tiden smååt jag närmast tvångsmässigt av osten... Nu är jag mätt och glad igen, tyvärr för mätt för att kunna sova på ett tag. Här kommer i alla fall min favoritmatsång!

Bara att lapa i sig

Jag tycker fortfarande att det är väldigt läskigt att vara lärare på Folkuniversitetet. Eleverna har betalat en massa pengar och litar på att jag kan lära dem en massa bra grejer. Men ibland har jag ingen aning om vad jag ska göra för att en sångröst ska kunna släppa lös ordentligt; jag sitter bara vid pianot och känner armsvetten komma och piper panikslaget fram ett "bra, vi tar det igen... en gång till! Igen!" medan jag tänker febrilt. 

Men idag hände något. Alla var plötsligt ungefär dubbelt så bra som vanligt. Min lilla elvaåriga sångfågel lyckades plötsligt pressa fram klockrena höga toner på ställen som tidigare inte riktigt nått upp. En vägg och en hoppande diafragma löste upp spärrar för mina två vuxna elever. De sa en massa snälla saker, men det som värmer mest är ändå att höra dem. Att höra dem omsätta det jag säger i sång och få ut något av det. 

Det är bara att, precis som Tiger, lapa i sig och komma ihåg känslan när det går bra! Bra är helt enkelt dagens ledord! (Förutom på en punkt: skolans minst sagt usla pingisracket (rackets, racketar?)... Fast det gör inget när man tycker om personen som håller i det!)

Första dagen på resten av ditt liv

Det här har jag gjort idag:
- Varit hos tandläkaren

Det här ska jag göra idag:
- Öva
- Lära mig en massa körlåtar
- Laga mat åt mamma, pappa och farbror som lägger om vårt tak
- Öva ännu mer
- Planera lektioner inför imorgon

Det här har jag lust att göra idag:
- Ingenting

Det känns ju lovande...

Tetider

Just nu befinner jag mig återigen hemma i Horndal. Mjukbyxor på, lördagsmys införskaffat och snart väntar en promenad! Förhoppningsvis hinner det bli lite råkallt tills dess; är det höst ska det vara höst tycker jag och inga mesiga 18 grader varmt! Hela grejen med höstpromenader försvinner ju! Det ska vara lite kallt, så man får rosiga kinder och måste ha vantar på sig, och så kommer man hem och får värma sig med en kopp te! Cafét vi bor granne med säljer helt makalöst goda teer från Muddus Hjortron. Jag köpte Höstte senast jag var hemma, och idag blev det en påse Hjortronte! Galet gott! Jag måste ju bunkra lite inför vintern, just nu har jag bara Höstteet och Arvikate i min lägenhet i Falun, att jämföra med de ungefär tio sorter jag hade förra året! Fast när jag flyttade så stod flyttkartongerna i garaget en tid, och när vi tog fram dem för att gå igenom dem så visade det sig att mössen i vårat garage tydligen också är tefrälsta... det var bara att slänga alltihop. Det enda positiva med det var att jag blev av med 100g Kustguld, som jag köpte i ettan men upptäckte var jätteäckligt. Men det tar ju emot att slänga ätbara saker, så det där Kustguldet har fått hänga med. Mössen verkade gilla det, dock!

Teblomma från Te&Kaffe

Flöjten och jag

Jag har precis räknat ut att jag har spelat tvärflöjt i elva år nu. Det är mer än hälften av hela mitt liv. Men det känns inte som lång tid alls: jag minns fortfarande mina första lektioner. Jag minns hur övertygad jag var om att det här med flöjtspelande absolut inte kunde vara min grej; jag hade inte fått ljud i den på en hel vecka och kom till lektionen i upplösningstillstånd. Det var nog inte meningen att jag skulle få spela det här vackra instrumentet! Jag kunde lika gott lämna tillbaka den och börja spela fiol eller något annat otrevligt.

Det som hade hänt var att en liten fjäder hade hoppat ur sitt läge och när det händer så är det omöjligt att få ljud i flöjten. Och detta hände mig första veckan...

Sedan dess har det gått bättre. Jag fick stifta bekantskap med min alldeles egna flöjt. Han och jag har spelat amatörsymfoniorkester, blåsorkester, klarinettduetter och Disney time tillsammans. Han har nästan aldrig krånglat. Just nu ligger han tyvärr lite bortglömd i min stereohylla och väntar på en ny storhetstid, jag är så upptagen med att sjunga... Jag tror jag ska spela lite på honom i helgen. För trots att jag är sångerska, har jag alltid trivts bättre bland blåsarfolket!

(Kanske för att mitt enorma Sopranego får den plats det behöver...)