Så gör de alla

Mozart kan verkligen försona en med det mesta. En rutten dag blir lite bättre om man råkar ha en komptid inbokad och får sjunga lite Mozart. Just nu sätter jag tänderna i en av Dorabellas arior ur Cosi fan tutte; den är riktigt glad och sprallig och passar mitt starka mellanregister bra!

Men alltså.

Dorabella och Fiordiligi har varsin festman: Dorabella är förlovad med Ferrando och Fiordiligi med Guglielmo. En snubbe som heter Don Alfonso slår vad med killarna om att han kan bevisa på endast en dag att deras flickvänner inte kan vara dem trogna. För det kan ju inga kvinnor. Väldigt respektfullt, måste jag säga. Killarna låtsas att de måste iväg och slåss i Kriget, och gör en storstilad, tårfylld sorti. Tjejerna blir jätteledsna, men deras jungfru Despina råder dem att ta sig varsin älskare nu när de har chansen för hallå, tänker ni verkligen lite på två soldater? Sedan följer då det verkliga genidraget i killarnas plan: de klär ut sig till albanier (turbaner och grejer) och kommer tillbaka för att uppvakta varandras fästmöer (möar? Mör?). Alltså: Dorabella som är förlovad med Ferrando blir uppvaktad av Guglielmo. (När man läser igenom handlingen till denna opera är det nödvändigt att upprepa denna ordning för sig själv ca 5467 gånger.) I början står båda tjejerna emot sina nya uppvaktare. Men så kommer de överens om att en liten flirt väl inte kan vara så farlig? Don Alfonso blir lite nervös att Despina ska känna igen killarna genom föklädnaderna (alltså, han är rädd att hushållerskan ska känna igen dem. Inte att deras respektive fästmöer ska göra det. Hm...) så han inviger henne i planen, och hon gör sitt bästa för att tjejerna ska falla för de snygga albanierna.

Dorabella, som varit frestad från början, faller snart i armarna på sin systers förklädde pojkvän. Hon berättar för sin syster vad som hänt och förklarar att kärleken minsann är en liten tjuv, och när den kommer är det lika bra att hänga med och se vad som händer (det är arian som jag sjunger. På Youtube sjunger Elina Garanča, en av mina favoriter. Hennes Dorabella har lite stake och verkar inte helt lycklig över situationen). Fiordiligi bestämmer sig för att åka iväg till armén (alltså, armén som befinner sig i Kriget? Du, bruden...) och hälsa på sin trolovade, men innan hon hinner så långt kör Ferrando sina sista, förkrossande moves och Fiordiligi faller pladask. Notera att allt detta utspelar sig under EN OCH SAMMA DAG. Undrar hur många raggningsrepliker i minuten det bli?

Don Alfonso ger grabbarna rådet att förlåta sina fästmöer för, när allt kommer omkring - så gör de alla! Kvinnorna, alltså.

Sista scenen består av ett dubbelbröllop - tjejerna ska alltså gifta sig med varandras trolovade vilka är utklädda till albaner. Men innan de hinner skriva under några papper tar killarna av sig förklädnaderna och tjejerna inser att de blivit lurade. I sann operaanda slutar allt med att alla förlåter varandra (jag förstår inte riktigt vilka som får varandra i slutet dock...) och sjunger en fin liten ensemble.

THE END

Bild från en uppsättning på Festival d'Aix-en-Provence, 2005

Folk som tror att opera måste vara seriöst och djupt bör verkligen gräva lite i Cosi. Musiken är fantastisk, inget snack om saken, men handlingen måste ju vara motsvarigheten till Stefan och Krister ungefär. Och den har en av de förmodligen mest korkade sensmoralerna någonsin: det ligger i kvinnans natur att vara otrogen och dum i huvudet. Inget att göra åt saken.

Librettot är skrivet av Da Ponte, som även skrev Figaros bröllop och Don Giovanni. Jag kan tänka mig att han var en ganska gubbsjuk typ med dagens mått mätt... Fast om man ska vara rättvis så är det ju greven och Giovanni som står på förlorarsidan i de andra två operorna.

Handlingen i Cosi ansågs under 1800-talet och början av 1900-talet vara för upprörande, och den spelades knappt. Det känns ju som ett sundhetstecken för den tiden; på 1800-talet var det ju inte ens hundra år sedan det var 1700-talet, och jag antar att det var operans kvinnosyn man vände sig emot så på samma sätt som vi idag tycker att vissa rasistiska passager i Tintin är obehagliga.

Jag tror att det är bra att man blir lite upprörd över det här. Hur kvinnorna framställs som spån. Det visar att man är alert och aktiv vad gäller att uppmärksamma när jämställdheten får stryka på foten, även i andra kanske mera aktuella sammanhang. Men samtidigt får man ta det för vad det är. En opera från 1700-talet, som förmodligen skrevs för att roa kungen och hovet på en fest. Ett tidsdokument. Så var det då. Så är det inte nu, och så länge vi är klara över våra egna värderingar tycker jag att vi kan fortsätta spela Cosi med gott samvete.

Lagen om alltings jävlighet

Jag läste i en träningstidning häromdagen att ska man ut och springa på morgonen, så är det bra att äta en halv banan och dricka lite vatten. Det lät ju vettigt; ladda upp sig litegrann och kanske orka lite mer! Jag satte i mig min halva banan och gav mig iväg i regnet (som om lite regn skulle hindra mig från att jogga? Jag älskar ju regn!). Men efter ungefär halva vägen kändes det som om en sån där pac-man med huggtänder bitit sig fast i min högra sida. Hållet från helvetet slog till! Aj. Jag fick gå resten av vägen, förbannande den korkade tidningen och den idiotiska bananen.


Slutsats: tro inte på sånt som står i tidningen. 

Jag upptäckte precis att min mobil har lagt av igen. Gårdagens period av fungerande var alltså bara en sista kraftsamling? Nu måste jag lämna in den. Och jag som inte tecknade någon garanti när jag köpte den, för att garantin kostade lika mycket som halva telefonen. Stupid stupid stupid!

Slutsats: Murphys lag måste multipliceras med tio för att göra rättvisa åt den överjordiska ondska som bor i alla tekniska apparater.

Follow my blog with Bloglovin

Fröken Nygren

Idag debuterade jag som lärare. Sånglärare. På Folkuniversitetet i Falun. Jag var nog mycket mer nervös än vad min elev var... Jag var inte alls säker på att jag skulle klara av att hitta vad som var bra och dåligt och komma på hur jag skulle förbättra det. Det är ju ett väldigt ansvar, att ha en persons hela röst i sin hand. Det kan bli så fel. Tänk om jag bara skulle sitta där och i panik säga "Jättefint! Vi, eh, tar det en gång till. Och en gång till" och inte komma på något vettigt att göra med eleven. 

Som tur var överraskade jag mig själv positivt! Jag lyckades lokalisera vad min elev behövde jobba på och jag tror att hon var nöjd när vi sa hej då efter en halvtimme. När jag stängt dörren efter henne märkte jag att jag skakade. Jisses! Och imorgon har jag tre till!

Det är verkligen ett enormt ansvar att vara lärare. Jag vet ju själv; Anita, min sånglärare, betyder så mycket för mig och min sång och jag klamrar mig fast vid allt hon säger. För jag vet att hon har koll. En bra lärare gör hela skillnaden vad gäller vanliga skolämnen också (jag har haft både bra och dåliga i samma ämne och kunnat jämföra). Ett uppmuntrande ord kan räcka för att man ska omvärdera sig själv och sina förmågor helt och upptäcka att man klarar mer än man tror. Och ett enda nedlåtande ord kan sänka en för en lång, lång tid. Köra ner självförtroendet i skorna och snöra åt. Men ibland kan det också göra en arg och revanschsugen. Det är en svår balansgång. 

Och nu är det jag som ska ha koll och säga de rätta, uppmuntrande sakerna och ge den rätta kritiken och låsa upp förmågor som mina elever inte visste att de hade. 

No pressure.

Rödtopp

År 1942 var det populärt att ha en liten brosch på sin basker. När min mormor och hennes syster åkte till Stockholm det året, så köpte de varsin basker. Mormor köpte en vit. Och så köpte de varsitt litet märke att ha på baskern. Mormor köpte den här fisken. För ungefär ett år sedan damp den ner i mitt brevinkast, tillsammans med ett brev från mormor. Hon vet att jag gillar gamla saker, och nu ville hon att jag skulle ha fisken för hon hade sett att jag hade en basker. Jag älskar min mormor! Är så tacksam över att jag har fått växa upp med en mormor och en morfar!

Fisken passar på min röda basker också! Och den passar mig extra bra, eftersom mitt stjärntecken är fisk!

Samlat elände

Dagen började så bra! Jag hade ställt väckarklockan på klockan halv sju, men lyckade stänga av den i sömnen och vaknade inte förrän halv nio. Utvilad och fräsch, och den lilla sovmorgonen gjorde ju ingenting, för jag har inga lektioner på måndagar! Jag drog på mig mina gosigt insvettade träningskläder och gav mig ut på min längsta joggingrunda hittills: jag bestämde mig för att ta en ny väg och helt enkelt se var jag hamnade. Jungfruberget hamnade jag på. Rätt mycket klättra, så medan jag gick pratade jag med mamma i telefon. Och på nervägen flög jag fram! Jag förstår inte hur jag klarade av att inte träna för bara någon månad sedan!

Jag kom hem, tog en långfrukost (världens bästa: blanda naturell youghurt och blåbärsyoghurt och nötter, yummy!), och gick till skolan. Min mobil var urladdad så jag tänkte ladda den på övningsrummet medan jag övade.

Men det var nu problemen började.


Till min förvåning upptäckte jag att ingenting hände när jag stoppade in laddaren i telefonen. Vafalls? En kort undersökning på hög teknisk nivå (dvs. jag tog ur batteriet och glodde på det) senare hade jag konstaterat att min svett hade runnit in i telefonen medan jag pratade med mamma, och immat igen skärmen och förmodligen en hel del annat. Toppen. Mobilen fick ligga på vädring på pianot medan jag försökte öva. Men att sitta uppe och prata till klockan ett på natten i lördags, i ett trångt kök med monstruöst mycket ljud i, var tydligen ingen bra idé. Även om jag hade det fantastiskt trevligt! Jag lät som en pensionär i färd med att hosta upp en hårboll. Illa.

Eftersom mobiltelefonen fortfarande inte fungerade kändes en expedition ner på stan av nöden. Jag passade på att ta med min cykel, som jag precis fått nytt lås á 400 kr på, och vars bakdäck nu retsamt sjunkit ihop. Jag har inte ens cyklat på fanskapet sen jag fick tillbaka den. Framme vid mitt första stopp, Cykel och Fjäll, upptäckte jag dock att ventilhatten på bakdäcket var spårlöst försvunnen. Aha! Var månne detta anledningen till däckets tragiska tillstånd? Skulle jag slippa lägga dyra pengar på ett nytt cykeldäck? Förhoppningsfull och ganska stolt över min tekniska klartänkthet gick jag fram till disken och bad på ett mycket moget och tekniskt vis om en ventilhatt till cykeldäck. Min plan fungerade; däcket pumpades och luften verkade inte gå ur! Victory!!!

Nästa anhalt: Telia. Jag tog en nummerlapp. Tyvärr en som var minst fyra nummer från det nummer som just då betjänades. Det var trångt och varmt och för att fördriva tiden bestämde jag mig för att kolla så att inte mobilen fungerade igen bara för att jag nu gått hela vägen till Telia med den. Och mycket riktigt, enligt lagen om alltings jävlighet startade mobileländet fläckfritt. Dock med väldigt låg batterinivå. Jag gav bort min nummerlapp till en gubbe som blev jätteglad, och gick in på en skoaffär då tanken slog mig: det kanske var laddaren det var fel på? Jag hittade ett eluttag och stoppade i den... fungerade perfekt! Haha, vad duktig jag kände mig!

Det kändes som om allt började gå vägen igen. Cykeln hel, mobilen hel, fågelkvitter och solsken! Dessutom hade jag ingen biblioteksskuld som jag hade trott (jag tror att Faluns Bibliotek skulle kunna bygga ut till dubbla sin storlek enbart på de pengar jag pytsar ut till dem varje månad. Att låna om böcker i tid tillhör inte mina talanger).

Men... när jag cyklade hem kändes det som om jag körde över en vinbärssnäcka för varje varv som bakhjulet snurrade. I Kristineparken gav jag upp, hoppade av, och... jo, platt som en pannkaka. Min teori om ventilhatten stämde inte. Punka. DYRT. Skit.

När jag kom hem, svettig och äcklig eftersom vädret ser kallare ut än vad det är idag, stoppade jag laddaren i mobilen och försökte starta den. Hähä, sa mobilen och gav sedan inte det minsta livstecken från sig.

Som grädde på moset ringde mamma precis på min fasta telefon och berättade att hon ligger på sjukhus pga blodbrist. Inget farligt, men fortfarande ett minus i protokollet för den här alldeles utomordentligt ruttna dagen.

Sån tur då att lite av chokladbollssmeten finns kvar i kylen!

Utanför fönstret slår hösten ut

Träden är fortfarande gröna, men vilken dag som helst börjar klorofyllet dra sig tillbaka.

Utsikten är inte allt för inspirerande, men med lite kantoskärpa blir till och med de tråkigaste korten intressanta. Ibland får man peta lite i verkligheten.

Och mellan träden skymtar ett orange hösthus fram. Som om målaren tänkt på hösten.

Idag är det september. Det är ett väldigt fint namn på en månad. Det vackraste jag läst om september har Astrid Lindgren skrivit, i boken som är min favorit över alla andra böcker: "Britt-Mari lättar sitt hjärta". 

"September är förresten en fantastisk månad, tycker du inte? Sommarens sista hektiska uppblossande före förgängelsen. September - det är en vacker kvinna, som känner, att hon börjar bli gammal och som in i det sista anstränger sig att visa, att hon är skön och strålande, även om hennes skönhet är av ett annat slag än den, som småflickorna maj och juni förtrollar världen med."

- Astrid Lindgren