lördag 8 december 2012

Spartips från verkligheten

Blondinbella och nån som heter Pingis ska tydligen släppa en bok om ekonomi. "Economista" ska man tydligen vara nuförtiden. Hm. Citat BB:

Att stoppa konsumtionshetsen är väl inte direkt vårt mål, man får konsumera hur mycket man vill – Bara ens ekonomi tillåter det och det är i balans med ditt sparande."


Man får konsumera hur mycket man vill. Sedan kraschar ekosystemet och alla dör och sen kan man inte konsumera mer. Fint tänkt. Dessutom tror jag inte att BB är rätt person att ge personliga spartips. Har hon gått på folkhögskola kanske? Nej, just det! Här, mina vänner, kommer den riktiga guiden till hur man blir en äkta Economista!

(Vänta, ska bara gå och kräkas lite. Måste få bort smaken av det där vidriga ordet från min tunga. Kan vara det dummaste sedan "tjejsamla".)




Economista - från shopoholic till saveoholic!


Tips 1: 

GRÖT

Köpte ett paket havregryn när terminen började och det är fortfarande inte slut. Vid finare tillfällen kan man lyxa till det med mjölk till gröten!

Slut på tips!

söndag 25 november 2012

Dirigenten och fagottisten


Dagen innan sista inlämningsdag har jag producerat följande: fem sidor science fiction-novell, två sidor fortsättning på tidigare påbörjad text, innehållandes indirekta repliker och erlebte rede, samt en dryg sida rolig historia på hexameter. Kvällens slogan är med andra ord: ordbajs. Här har ni er lite hexameter med musikhumor i till livs! Det var morfar som berättade den för mig. Jag ställer mig tveksam till om det faktiskt var röret som användes under konserten som fagottisten satte sig att fila på, eller om det var ett annat (jag spelar ju inte fagott men det låter lite riskablet att börja mixtra med ett rör på vinst och förlust under konsert om det inte är panikdåligt...), men för enkelhetens skull lät jag det vara så. 



En orkesterhistoria

Varje gång som en ny dirigent kommer till vår orkester
brukar vi i regel skoja till det med denne.
Inte så att vi menar nåt illa men ni måste medge
musikerjobbet blir lättare om dirigenten har humor.
Man kan dock inte ha tur varje gång, till exempel, i våras
fick vi en karl med lite väl hög uppfattning om sig.
Repen blev plågsamma och orkestern var rörande enig:
nu ska det skämtas och skämtas rejält för arbetsmiljöns skull.
Denna gången väntade vi fram till själva konsertda’n,
att ha nåt att se fram emot hjälpte oss klara av repen.
Jobbet föll på vår fagottist då hon hade ett solo.
Solot följde på närmare etthundra takters paus,
under vilka vår fagottist tog fram kniven ur väskan,
drog av röret från munstycket, började fila och tälja.
Det var i sig inget konstigt; hon hade väl bara ett dåligt
rör, tänkte vår dirigent och fortsatte vifta med pinnen,
tryggt förvissad om att när det verkligen gäller så har hon
filat klart på sitt rör och fagotten kan låta som vackrast.
Men när det bara återstod tio takter till solot
upptäckte vår dirigent med viss oro att hon, fagottisten,
satt där och fila’ och täljde på röret till synes helt obrydd.
Vår fagottist fick en brysk liten viftning med pinnen åt sitt håll
men det verkade som om hon glömt att hon snart skulle spela.
Svetten började rinna i ansiktet på dirigenten.
Vi som satt i blåset och såg båda två hade roligt;
fem takter kvar och paniken kändes tydligt från pulten,
”du ska ju spela, din blåsarjävel, två takter kvar nu!”
Utan nån större brådska tog fagottisten ett sista
tag med kniven, blåste på röret och skruvade fast det.
Med endast en takt kvar tog hon kniven och körde i låret.
Sedan satt hon fagotten till munnen och spelade solot.
Detta kunde vår dirigent tyvärr inte höra;
Han låg avsvimmad nedanför pulten resten av satsen.
Sedan hällde någon i honom ett glas med rödvin
och då kvickna’ han till igen och vi slutförde stycket.
Vi fick dock göra det mesta själva, han var ganska chockad.
För vad ingen hade berättat för honom var att
vår fagottist sedan många år tillbaka har träben.

torsdag 25 oktober 2012

Skriva


Jag borde skriva i min skrivbok
så att allt finns kvar
till sen.
Alltid det där sen,
när läser jag egentligen igenom gamla skrivböcker?
Men jag borde i vilket fall skriva i en
för atmosfärens skull.
Och för min image.
Borde nog rita något också. 
Man kan ju inte bara ägna sig åt en konstform här i världen.

Jag borde verkligen skriva det här i en skrivbok

men jag är rädd för bläck.

Jag är rädd för bläck och bokryggar där bladen inte går att riva ur.
Jag får en klump i magen av pärmarna.
Jag tycker till och med att det är obehagligt med blyerts, för även om man suddar syns risporna i pappret så om man verkligen vill så går det fortfarande att läsa vad som stod där.

Förut brukade jag skriva på tangenterna när datorn var avstängd,
men nu är jag vuxen och då gör man inte så.

måndag 22 oktober 2012

Nåd


BORTSKÄNKES!

Svart- och vitfläckig
rumsren
kärvänlig
och härlig
Nåd (Herrens, oändlig)

bortskänkes till ansvarstagande, troende och kärleksfull person,

detta då jag tyvärr inte kan ta hand om den längre
p.g.a. allergi





Jag läser Kreativt skrivande A.
Uppgift: Skriv en dikt i obunden form under rubriken "Nåd".
Av någon anledning fick jag väldigt jobbiga konnotationer till ordet "nåd", så jag tänkte att nej, den får någon annan ta hand om. Någon som förstår sig på den.

fredag 12 oktober 2012

Stjärnorna

Nu är det slut. Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.

Rött guld igår, torrt löv idag.
I morgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot
en själ som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom
som gav åt er sin dröm och strid.



På sidan 68 i varje bok finns det något speciellt. Den här dikten fanns på sidan 68 i min Karin Boye-samling. Metern är som steg. In i en värld där jag vill vara. Och det är lugnt och lätt att gå.

torsdag 11 oktober 2012

Finsikt

Sjöng precis för ett gäng som var här på skolan på konferens. Två egna låtar samt Toves Höstvisa. Insikt: varför tänker man hela tiden bara på att Nå Ut Med Sin Musik till folk i ens egen ålder, folk som ofta är extremt svårflörtade, väldigt blasé samt vägrar sätta sin fot på en konsert arrangerad av Studiefrämjandet om de inte har en långvarig relation (och helst är släkt) med den som uppträder?
Jag får ut en miljon gånger mer av att spela för en blandad publik på konferenser, pensionärsträffar och musikcaféer. Barn, vuxna, äldre... Människor som inte har kommit in i, eller som har passerat stadiet då man kanske berörs av musiken som mest, men visar det som minst.
Jag är inte alls bitter på min generation. Inte alls.
Det är bara det att en finstämt mumlande allsång på Höstvisa slår det mesta.

måndag 1 oktober 2012

Spola spindeln bort

En vän var precis här och rensade bort alla spindlar utanför mitt fönster. Så nu kan jag öppna det. Fönster är ju till för att öppnas, speciellt när man har utsikt över grankullar och sjö.
Något annat vore bara idiotiskt. Som väggar. Och tak, och golv. Dumt påhitt.